Vänskap i politiken viktigare för Friends än i skolan

En pedagogikprofessor uppmärksammar på SvD Debatt (11/6) att Sverige rasat i OECD:s Pisa-undersökningar även när det gäller förebyggande av mobbning. På tio år har ”Sverige gått från bäst till medelmåtta” där 18 procent av 15-åringarna mobbades 2015. Det är en mycket allvarligare problembild än vad antimobbningsorganisationen Friends ger i sina rapporter. Jag försökte ta reda på varför och fann fler skäl att inte lita på Friends bild och dess engagemang för barns rättigheter.

Visserligen kan det finnas skäl att ifrågasätta den bild som professorn förmedlar från Pisa när han skriver att Sverige var ”ett mönsterland i arbetet mot mobbning” för tio år sedan. Det framgår nämligen inte av artikeln hur stor andel som mobbades då och jag har inte heller lyckats hitta den siffran i Pisa-undersökningen från 2006. Men enligt Friends har omfattningen varit konstant de senaste 20 åren med cirka 60 000 elever som mobbas i grundskolan varje år. Med så många drabbade är beskrivningen ”mönsterland” knappast rättvisande, oavsett om alla andra länder var sämre än Sverige år 2006.

Men Pisa-bilden är glasklar när det gäller fakta från 2015: 17,9 procent av 15-åringarna i Sverige uppgav att de hade blivit mobbade flera gånger i månaden. Det låg väldigt nära genomsnittet i OECD på 18,7 procent och motsvarar sex elever i varje klass om 30 elever. På tre punkter var Sverige till och med sämre än OECD-snittet gällande mobbning: 5,4 procent blev slagna/knuffade (4,3 % i OECD), 3,9 procent hotade (3,7 % i OECD) och 4,5 procent (4,2 % i OECD) blev fråntagna sina saker eller fick dem förstörda.

De här siffrorna ligger skyhögt över de som antimobbningsorganisationen Friends uppger i sin senaste rapport: 6 procent av flickorna och 5 procent av pojkarna i årskurs 6-9 har utsatts för mobbning det senaste året, vilket motsvarar knappt två elever per klass. Hur kan det skilja så mycket mellan Friends och OECD:s siffror? Jag frågade Friends tidigare generalsekreterare Lars Arrhenius – som nu jobbar för regeringen men har kvar en fot i Friends – när han twittrade om OECD:s siffror vid publiceringen i april. Tyvärr fick jag inget svar.

Inte heller någon annanstans verkar Friends ha kommenterat statistikgapet. Det är märkligt att inte fler journalister frågar om det, eftersom det är viktigt att man har en korrekt problembild om man ska kunna göra något åt ett problem. I det här fallet ett problem som det satsas hundratals miljoner kronor av våra skattepengar på varje år. Och även om det skulle vara så att Friends siffror stämmer och inte OECD:s, så undrar jag varför organisationens långvariga misslyckande med att minska mobbningen har undgått medias granskning?

Något som Friends inte heller vill tala om är behovet av förebyggande åtgärder långt tidigare än i skolorna, där organisationen framförallt säljer sina program. Forskning visar att risken för mobbning är mindre vanligt bland barn som utvecklat en trygg anknytning och god självkänsla; samtidigt har vi en familjepolitik som försvårar för föräldrar att ge barnen den tid de behöver för denna utveckling. Det här har jag också försökt ta upp med Friends utan att få något svar.

Detta leder till en ännu intressantare fråga: Varför tiger Friends om problemens större omfattning enligt OECD och om de fundamentala åtgärder som krävs för att ta tag i dem på riktigt?

Min tidigare granskning visar att det är politiskt känsligt för barnrättsorganisationer att ifrågasätta familjepolitiken och hur den bidrar till psykisk ohälsa bland barn och unga, inklusive mobbning. (Världen idag 2016-08-31, GP 2017-03-24 & 2017-04-01) När jag nu tittar närmare på Friends senaste årsredovisningar för 2015 och 2016 blir det uppenbart att organisationen står i ett beroendeförhållande till den politiska makten.

Organisationen försöker själv ge sken av att vara oberoende och skriver på sin hemsida att den arbetar ”utan statliga bidrag”, men det stämmer inte. Bland givarna finns myndigheter, statliga SJ samt Telia, där staten är dominerande ägare med 37 procent av aktierna (se längre ned om inflytande i börsbolag). Men för att bedöma oberoendet bör man också syna om det finns ”offentliga bidrag”. Då räknas även kommunerna som återfinns på Friends bidragslista. För att inte tala om alla de skolor (understödda med kommunal skolpeng) som köpte Friends program och varor, liksom många föreningar som sannolikt också finansieras helt eller delvis med offentliga bidrag. Detsamma gäller förmodligen en hel del av de organisationer som skänkt pengar. (För uppskattningar av andelen offentliga medel från organisationer och föreningar, se fotnot.) Dessutom bidrog EU och de pengarna kommer ju också från våra skattemedel.

Sammanlagt bidrog dessa parter med cirka 10,4 miljoner kronor av Friends totala intäkter på 37,2 miljoner kronor år 2015 och cirka 13,2 miljoner kronor av totalt 38,5 miljoner kronor år 2016. Det betyder att 28 procent av intäkterna år 2015 och 34 procent år 2016 utgjordes av offentliga bidrag, som de styrande politikerna beslutar om ytterst.

För att förstå vilket inflytande det innebär kan man göra en jämförelse med börsbolag. När en ägare äger fem procent av aktiekapitalet eller rösterna anses ägarens inflytande så betydande att denne måste offentliggöra ägandet; vid 30 procent anses ägarens inflytande så koncentrerat att denne måste erbjuda sig att köpa alla andra aktieägares aktier. Med dessa mått mätt är våra politiska makthavare storägare i Friends och organisationen kan snarare betraktas som en av regeringens myndigheter än en oberoende representant för civilsamhället.

Men de politiska banden har inte bara betydelse ekonomiskt för Friends, utan även karriärmässigt för dess företrädare. Den tidigare generalsekreteraren Lars Arrhenius rekryterades i februari 2016 av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) till att leda regeringens utredning om förändring av föräldraförsäkringen. Samtidigt satt han kvar som generalsekreterare i Friends ytterligare åtta månader tills han avgick i oktober 2016. Men Lars Arrhenius fortsätter att sitta på dubbla stolar som ”delaktig i Friends arbete, särskilt i arbetet kring Friends internationella verksamhet”. Och han kunde redan i oktober leverera ett ”indirekt” förslag i linje med vad Annika Strandhäll vill: att minska föräldrapenningens bäst-före-datum för ALLA föräldrar till två år, i stället för fyra år som gäller i dag. Det här är bara en av flera inskränkningar som väntar runt hörnet från Lars Arrhenius utredning och regeringen, vilka ytterligare kommer att minska föräldrars möjligheter att ge sina barn den tid de behöver. Tid som är viktig för trygg anknytning och därmed kan minska risken för bland annat mobbning.

Sammantaget visar det här att Friends har ett starkt egenintresse av att ge en politiskt korrekt bild av mobbningsfrågan. Med ”lagom” höga mobbningssiffror finns det en stabil marknad för organisationens tjänster, men ökar mobbningen kraftigt (som OECD pekar på) kan tjänsternas effektivitet ifrågasättas och ansvariga politiker likaså. Därför är det viktigare för Friends att vårda sina politiska vänskapsband än att ge barn de bästa förutsättningarna för att varken bli mobbare eller mobbade i skolan eller någon annanstans. Vill Du att barnen ska få det – skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Susanne Nyman Furugård

 

Fotnot: Eftersom Friends årsredovisningar inte anger vilka organisationer och föreningar som bidragit till intäkterna, får jag göra en uppskattning av hur stor andel av dessa organisationer och föreningar som kan tänkas själva vara finansierade med offentliga bidrag. Jag räknar försiktigt med 25 procent, vilket innebär att 3 009 772 kronor av organisationernas gåvor och bidrag till Friends år 2016 kom från offentliga medel och
3 686 736 kronor år 2015.

Vad gäller Friends försäljning av tjänster räknar jag med att föreningarna köpte en mindre andel (25 %) än skolorna, som är Friends huvudsakliga målgrupp. Det betyder att skolorna köpte för 5 576 624 kronor år 2016 och föreningarna för 1 858 874 kronor, varav 464 719 kronor kom från offentliga medel. År 2015 köpte skolorna för 4 573 472 kronor och föreningarna för 1 524 491 kronor, varav 381 123 kronor kom från offentliga medel.

Därutöver sålde Friends varor till skolor, föreningar och allmänheten, men eftersom allmänheten inte står upptagen i 2015 års redovisning räknar jag med att dess andel är rätt liten år 2016, säg 10 procent. Då kan skolornas varuinköp uppskattas till 70 procent och föreningarnas till 20 procent. Det motsvarar 1 056 765 kronor från skolorna och 301 933 kronor från föreningarna, varav 75 483 kronor från offentliga medel. År 2015 beräknas skolornas varuinköp till 520 196 kronor och föreningarnas till 173 398 kronor, varav
43 350 kronor från offentliga medel.

Det här inlägget postades i 2017. Bokmärk permalänken.