Myterna om ”jämställdhet = lika val” och ”kvinnofällan”

I svensk politik har jämställdhet blivit synonymt med att ”båda föräldrar jobbar heltid utanför hemmet och tar lika mycket [= lite] hand om barnen”. Den svenska tolkningen vilar på den socialistiska definitionen som är att alla ska göra lika val, men den är ingen absolut sanning om jämställdhet. Tolkad utifrån liberal eller konservativ ideologi skulle jämställdhet i stället handla om att alla ska få lika möjligheter att välja fritt. Tyvärr driver inte Liberalerna en sådan familjepolitik utan har helt anammat den socialistiska tolkningen, liksom en del konservativa politiker. Men eftersom grunddefinitionen av jämställdhet egentligen lyder ”jämlikhet mellan könen” och definitionen av jämlikhet ”att alla människor är lika värda”, blir det tydligt att vägen dit inte kan stipuleras så ensidigt som i svensk politik.

Till att börja med måste man titta på hur man värderar människors olika arbete och här har kvinno- och jämställdhetsrörelsen faktiskt lagt krokben för sig själv genom att totalt nedvärdera sådant arbete som kvinnor historiskt ägnat sig åt, omsorg om barn och hem. I stället anammade rörelsen okritiskt gängse (patriarkala) synsätt att det enda arbete som är värt något är det som mannen historiskt sysslat med, nämligen lönearbete utanför hemmet. Barnomsorg har däremot bara ett värde om någon annan än föräldern utför jobbet, då anses det värt cirka 10 000 kronor/månad/barn i genomsnittliga förskolesubventioner. Denna skeva värdering har lett till allvarliga konsekvenser för många barns psykiska hälsa, som framgår av rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”, men även för många föräldrar – framförallt kvinnor – som också fått betala med psykisk ohälsa.

Att rörelsens frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ”kvinnofällan” och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet. Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så att föräldrar kan få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.