Nytt lågvattenmärke från Folkhälsomyndighetens ”barnexpert”

Folkhälsomyndigheten skyr uppenbarligen inga medel för att backa upp regeringens ensidiga familjepolitik. I förra veckan publicerade myndigheten en ny rapport av sin ”barnexpert” sedan snart 20 år, Sven Bremberg, som påstås bevisa att barn som gått i förskola har en bättre psykisk
 hälsa än barn som inte gått i förskola. Min granskning avslöjar att han återigen ägnar sig åt faktaförvanskning – samt en akademisk ohederlighet som slår nytt rekord.

Sven Bremberg har varit anställd på Folkhälsomyndigheten sedan 2001 som dess högste ansvarige för barnhälsofrågor. Han har alltså haft ett avgörande inflytande på exempelvis insatserna för att minska den psykiska ohälsan bland unga. Men tyvärr har den ökat i stället och har så gjort sedan 1990-talet, då de första stora kullarna av förskolebarn kom upp i tonåren. Men att det skulle kunna vara en bidragande orsak till ohälsan har han tillbakavisat i alla år och i stället hävdat att förskola är bra för alla barn, utan att det ens har forskats på det i Sverige.

Men nu tycks Bremberg ha tappat tålamodet med det fåtal debattörer som har fortsatt ifrågasätta utvecklingen och en av dem hängs ut i rapportens inledning som det direkta motivet för den: ”psykolog Ulla Waldenström” som skrivit boken ”Mår barnen bra i förskolan?”. För mig som läst hennes sakliga bok och debattartiklar i bland annat SvD och GP (som Bremberg replikerade på), framstår Sven Brembergs rapport som en personlig vendetta som det är mycket märkligt att Folkhälsomyndigheten publicerar. Kommer myndigheten att ge Ulla Waldenström utrymme för replik? Och varför tituleras hon felaktigt ”psykolog” när hon är ”professor”? Bremberg är ju noga med att han själv är ”docent i socialmedicin”.

För att en gång för alla få tyst på henne och slå fast sin tes, börjar Bremberg rapporten med att i bakgrundsavsnittet avfärda anknytningsteorin. Denna gedigna forskning som grundlades av psykiatern John Bowlby på 1950-talet och som många andra forskare byggt vidare på fram till i dag, sågas av Bremberg med endast två gamla referenser: en studie från 1960-talet och en från 1992.

För att ge sken av att han även beaktar motstridig forskning nämner Bremberg i en enda mening att ”en framträdande amerikansk psykolog” uttalat sig ”sent 1980-tal” om att förskola kan ha negativa effekter på anknytningen och barnets känslomässiga utveckling. Det är ett djupt vilseledande sätt att ge en bakgrund till ämnet. Psykologen som åsyftas heter Jay Belsky och är även han professor, vilket Bremberg utelämnar precis som med antagonisten Ulla Waldenström. Dessutom har Belsky presenterat mycket färskare forskningsresultat än så från världens mest omfattande barnomsorgsstudie NICHD som följde barn i 15 år 1991-2006. Den visade att tidig start i förskola och långa dagar ökar risken för beteendeproblem och aggressivitet när barnen blir äldre. Utifrån sina rön i NICHD har Belsky uppmanat världens politiker att ge föräldrar riktig valfrihet i vilken omsorg som passar deras barns behov.

Men Bremberg presenterar hellre sin en egen lilla forskningsöversikt som är en kopia på en tidigare sammanställning av 13 nordiska studier, vilken han tog fram år 2015. Även då tjänade den som en personlig vendetta med Ulla Waldenström efter GP-artikeln, men också med mig och Madeleine Lidman från Hemmaföräldrars nätverk som samtidigt hade kritiserat honom i varsin artikel i GP. Det framgår tydligt av inledningen 2015:

Valet av sponsor till rapporten 2015 är talande för vilka ideologiska intressen Bremberg egentligen företräder: Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg – en socialdemokratisk tankesmedja.

Hans slutsats 2015, ”entydigt positiva effekter av förskola”, upprepas nu något modererad i Folkhälsomyndighetens aktuella rapport och är lika undermåligt belagd. Att förskola är bättre för alla barns psykiska hälsa jämfört med annan omsorg, går inte att utläsa av de nordiska studierna han valt. Endast en av 13 studier i  rapporten 2015 visade på några positiva effekter. Därför har Bremberg bara tagit med sju av studierna i Folkhälsomyndighetens rapport samt lagt till en ny studie, som han hävdar också stöder hans tes. Smart matematik, 2 av 8 är mycket större stöd än 1 av 13. Problemet är bara att den nya studien inte heller ger belägg för den generella slutsats han drar. Att han ens använder den nya studien är till och med akademiskt ohederligt, eftersom den inte är klar och författarna uttryckligen har skrivit i sitt utkast att resultaten INTE får citeras.

Dessutom handlar den ofärdiga studien inte om förskolans effekter, utan om maxtaxans effekter på barn i Skåne. Det är inte svårt att gissa att införandet av lägre förskoleavgift gjorde att fler barn till föräldrar med låga inkomster fick råd att låta barnen börja förskola. Det är framförallt bland dessa barn från så kallade socioekonomiskt svaga hem (låg inkomst, låg utbildning) som man har noterat vissa positiva effekter på den psykiska hälsan jämfört med om de hade varit hemma med en förälder. Dock endast hos pojkar i den ena av de två studierna som Bremberg lutar sig mot. En annan begränsning är att man bara har undersökt barn upp till 7 års ålder, inte barn i tonåren där den psykiska ohälsan har ökat mest. Dessutom begränsas begreppet psykisk ohälsa i den ofärdiga studien till ”utvecklingsskador samt diagnoser på ADHD och intellektuella problem”. Den undersöker inte barnens anknytning, självkänsla, mentaliseringsförmåga, KASAM (Känsla Av Sammanhang) med mera som är välkända risk-/friskfaktorer.

Innan Bremberg rundar av Folkhälsomyndighetens rapport med sin slutsats konstaterar han något märkligt som inte alls rimmar med den: ”Utformningen av studierna gör det osannolikt att de påvisade effekterna av förskola beror på tillgången till förskola.” Hur ska man förstå detta: effekterna beror INTE på förskolan?

Men det gör de tydligen ändå i Brembergs slutsats som lyder kort och gott: ”Förskola, med den utformning som finns i de nordiska länderna, tycks ha positiva effekter på barnen.” Tycks? Vagare kan det inte uttryckas av en ”expert” som inte har på fötterna men så gärna vill ha ett visst resultat. Sådant tyckande hör snarare hemma på debattsidor än på en myndighetssida, där ingen kan replikera på tyckandet.

Det bör noteras att jag bara har granskat rapportens påståenden om effekter på barns psykiska hälsa, inte på övrig utveckling. Det är av tidsskäl eftersom jag till skillnad från Bremberg inte får betalt. Men när jag genom lite snabb faktakoll kan avslöja så allvarliga brister på detta område, finns det skäl att misstänka att övriga påståenden är lika dåligt underbyggda.

Sveriges föräldrar borde bli riktigt oroade när Folkhälsomyndighetens ”barnexpert” inte har mer att komma med till stöd för en politik som i decennier pressat föräldrar att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder. I synnerhet när han tillgriper så ohederliga medel för att skyla luckorna.

Och svensk media borde börja granska familjepolitiken och dess hälsoeffekter. Det är frapperande att Bremberg har kunnat komma undan granskning så länge och i stället fått sitta tryggt på sin post i snart 20 år. Därtill har han ”belönats” med en plats på Karolinska Institutet, utredningsuppdrag åt regeringen, styrelsepost i föreningen Mind, rapportuppdrag från barnrättsorganisationen Bris och statliga forskningsrådet Forte med mera.

Susanne Nyman Furugård

Vill du att familjepolitiken ska utgå från barnens behov i stället för socialistisk ideologi? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Det här inlägget postades i 2017. Bokmärk permalänken.