Regeringens falska nyhet om att svensk familjepolitik är lönsam

Socialminister Annika Strandhäll åkte till Kanada i förra veckan för att glänsa med en OECD-rapport som hon påstod visar på ”stora samhällsvinster” av regeringens hårda styrning av småbarnsföräldrar. Rapporten stödjer inte hennes påstående, visar min granskning. Det finns inte heller grund för OECD:s slutsats om att BNP ökat på grund av denna politik.

OECD-rapporten ”Is the Last Mile the Longest? Economic Gains from Gender Equality in Nordic Countries” utger sig för att mäta effekterna av familje- och jämställdhetspolitiken i de nordiska länderna, vilka har gått längre än något annat OECD-land i att styra föräldrar till att dela lika på föräldraledigheten och sen börja jobba heltid och lämna barnet till förskola. Det här har bidragit till 10–20 procent av BNP-tillväxten per capita i Norden under de senaste 40–50 åren, kom OECD fram till. En slutsats som inte har täckning i rapporten.

Ökningen berodde på att fler människor jobbade, inte på vilket kön de hade. Om inte småbarnsmammor hade jagats ut på arbetsmarknaden, hade kanske andra kvinnor samt män som redan befann sig där jobbat mer. Många arbetslösa hade också fått möjlighet till jobb. Något som OECD erkänner i det finstilta:

BNP-ökningen beror alltså inte på den socialistiska tolkningen av jämställdhet som lika utfall, 50-50. Om lika utfall vore BNP-höjande skulle det även kunna åstadkommas genom att män minskade sitt arbetsdeltagande till kvinnors nivå. Men det skulle ju inte höja BNP. Att även OECD utgår från denna tolkning – i stället för den liberala om lika möjligheter – är extra anmärkningsvärt från en organisation som ska främja ekonomisk utveckling. Med samma logik som i rapporten skulle man kunna plädera för barnarbete och andra former av tvångsarbete/slavarbete.

Svenska regeringen nöjde sig dock inte med att bara citera OECD:s ogrundade slutsats när den gick ut med ett pressmeddelande, utan påstod dessutom att politiken är lönsam:

Vinst är, som de flesta vet, något man får om intäkterna överstiger kostnaderna. Men OECD-rapporten har inte tagit med några kostnader i beräkningarna utan bara tittat på BNP. Det deklareras i rapportens begränsningar:

Rapporten räknar alltså inte in kostnaderna för de effekter som uppstår av familje- och jämställdhetspolitiken med den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen, till exempel ökade sjukskrivningar bland småbarnsmammor och förskolepersonal, ökad VAB och psykisk ohälsa bland barn och unga. Något som jag har räknat på (ej förskolepersonal) i rapporten Familjepolitikens ekonomi under fyra års tid och lika länge uppmanat ansvariga politiker att göra för att utvärdera familjepolitiken.

Det är beklämmande att regeringen hellre bidrar till att ta fram en bluffrapport – OECD samarbetade med Nordiska ministerrådet för socialpolitik, där Annika Strandhäll är ordförande – och sedan sprider ännu fler falska nyheter i sitt pressmeddelande. För att inte tala om att OECD framhåller Sverige som ett föredöme och uppmanar andra länder att ta efter i styrningen av medborgarnas familjeliv, utan att ha koll på effekterna och kostnaderna.

Susanne Nyman Furugård

Vill du att föräldrar själva ska få bestämma över föräldraledigheten och vilken omsorg som passar deras barns behov – skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Publicerat i 2018 |