Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska föräldrars tid med sina barn genom ”skamning”

Socialminister Annika Strandhälls utredare om föräldraförsäkringen har rådfrågat professorn i bakteriologi, Agnes Wold, om hur regeringen ska kunna korta och 50/50-kvotera föräldrapenningen. Vad hon har för expertis i frågan framgår inte i poddintervjun på utredningens hemsida. Ändå välkomnar utredaren hennes idéer om bland annat ”skamning” av föräldrar i stället för information. Att Agnes Wold vill undanhålla dem modern forskning om barns omsorgsbehov är inget nytt, men att regeringen tar hjälp av en så oseriös ”expert” är uppseendeväckande och visar att den är beredd att ta till vilka medel som helst för att kunna styra föräldrar och barn ännu mer.

Intervjun med Agnes Wold är gjord av regeringens utredare Lars Arrhenius och han motiverar valet av henne med att hon är ”känd för att ifrågasätta och slå hål på myter”. Syftet uppges vara att ”få höra hennes syn på föräldraskap och frågor kring det”. Detta ger sken av att hon har någon form av expertis på området som skulle kunna bidra till utredningens mål om en moderniserad föräldraförsäkring. Men inget av det här stämmer, visar min granskning.

För att slå hål på myter måste man kunna lägga fram fakta och det har inte Agnes Wold lyckats med hittills, när jag och andra synat hennes tidigare påståenden om barn och föräldraskap. Det klarar hon inte heller i regeringsutredningens intervju som jag granskat, där hennes enda källor är två studier från 60- respektive 70-talet samt egna föräldraerfarenheter från den tiden. Ingenting om all forskning som gjorts under de 40-50 år som gått sedan dess kring barns omsorgsbehov; den forskningen har Agnes Wold länge systematiskt förnekat eftersom den inte stödjer hennes påståenden (eller regeringens familjepolitik).

Huvuddelen av intervjun handlar inte ens om det som utlovats, ”föräldraskap och frågor kring det”, utan om hur regeringen ska kunna korta och 50/50-kvotera föräldraförsäkringen, vilket är utredningens egentliga mål – inte att ”modernisera” den. Det har framgått tydligt redan från början i direktiven från socialminister Annika Strandhäll, samt under utredningens gång genom utspel från exempelvis LO som sitter med i utredningen. Hade regeringen velat modernisera föräldraförsäkringen skulle den ta in modern forskning om barns omsorgsbehov. Och då skulle regeringen INTE rådfråga forskningsförnekaren Agnes Wold.

Att regeringen ändå gör det, beror på att hennes främsta merit är att hon delar den socialistiska tolkningen av jämställdhet om att alla ska göra lika (50/50) och framgångsrikt utnyttjar sin skattemedelsbetalda position vid Göteborgs universitet för att marknadsföra den. Därför får hon fritt spelrum i intervjun för svepande, överdrivna, nedlåtande och rent av falska påståenden – medan utredaren Lars Arrhenius instämmer ömsom hummande, ömsom uttryckligen.

”Man har låtit det löpa fullständigt amok”, tycker Agnes Wold om 15 månaders föräldrapenning som är ”astronomiskt, folk är hemma i evigheter”. Till och med vårdkrisen är föräldraförsäkringens fel för att ”30-åringarna är ju borta så mycket så att det är ju bara 55-plussarna som är på jobbet numera”. Ingen reflektion från Agnes Wold eller Lars Arrhenius om de orsaker som framförallt anförs i debatten: den ökade belastning som vårdsektorn utsatts för på grund av en åldrande befolkning och stora flyktingströmmar, personalens dåliga löner och arbetstider.

Agnes Wold anser sig också veta orsaken till att kvinnor i åldrarna 30-39 år (den vanligaste åldern för småbarnsmammor) sjukskrivs dubbelt så mycket som män: det beror inte på att kvinnorna jobbat för mycket – utan för lite. Detta påstående går stick i stäv med en studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (2011) som konstaterade: ”Kvinnor arbetar mer idag än för 30 år sedan och detta gäller särskilt kvinnor med barn i förskoleåldern. Vår slutsats är därför att det ökade arbetsutbudet bland kvinnor i kombination med föräldraskap är den huvudsakliga orsaken till den ökande skillnaden över tid mellan könen.” (Inte heller hjälper det om männen tar mer av hemarbetet för då blir de mer sjuka, visar Försäkringskassans statistik.)

För att få kvinnorna att jobba ännu mer förordar Agnes Wold favoritmetoden ”skamning” av föräldrar:

Agnes Wold drar också gärna alla över en kam, barn som mammor som pappor. Alla förväntas vara lika (helst som Agnes Wold) och ha exakt lika behov och förmågor. ”Efter sex månader ammar du ju bara morgon och kväll” så därför kan alla kvinnor gå tillbaka till jobbet då, hävdar hon, fastän amning är mycket individuellt. En del föräldrar märker att deras barn har kortare behov av det och en del längre. Men Agnes Wold anser sig veta bättre än den enskilda föräldern, samma sak med övriga hemförhållanden: ”Först är allting kaos de första månaderna, men sen får du ju tid över och då kan du ju liksom börja få hemmet på en helt annan nivå än du klarade innan när du var två heltidsarbetande”. Det är detta som gör att många kvinnor inte vill återgå till jobbet efter sex månader, menar Agnes Wold. Hon har uppenbarligen ingen tanke på att förlossningar kan vara olika, vissa med komplikationer för mor och/eller barn som starkt påverkar tiden efteråt. Många föräldrar känner inte alls att de får någon tid över efter de första månaderna. Men Agnes Wold får det att låta som att alla börjar sy gardiner och städa pedantiskt, när de många har fullt upp med att fortfarande lära känna sitt barn, tillgodose dess behov och klara av det allra viktigaste i övrigt.

Genomgående i intervjun demonstrerar Agnes Wold ett mycket nedlåtande och stereotypt synsätt på föräldrar, i synnerhet på kvinnor som är ”indoktrinerade”, men även på ”slapp-pappor”:

Så lättvindigt avfärdar Agnes Wold den väletablerade anknytningsforskningen så ofta hon kan i olika sammanhang, men kunde inte svara när min debattkollega Madeleine Lidman bemötte henne med fakta i Expressen.

Lika nedlåtande uttrycker hon sig om föräldrars ambition att hämta tidigt på förskolan:

Agnes Wold tycker alltså att barn ska vara ännu längre på förskolan, trots att många redan har väldigt långa dagar där. Rikssnittet låg år 2012 på 31 timmar/vecka, men 13 procent hade över 40 timmar/vecka. Att det finns det fog för föräldrars oro över tiden, bekräftas av såväl forskning (bl a NICHD-studien) som modiga röster inifrån förskolan. Och Agnes Wolds svepande påstående i intervjuklippet ovan om ”fina dagis där allt är anpassat efter barn och det är så trevligt och tryggt och fint” stämmer generellt inte. Så såg det möjligtvis ut i teorin på 70-talet, men inte i praktiken i dag. För stora barngrupper, underbemanning, outbildad personal och Sveriges sjukaste yrkeskår tillhör vardagen i förskolan, men alltför ofta rapporteras det även om exempelvis borttappade barn och sexuella övergrepp.

Att Agnes Wold sedan får frågan om ”Vilken ålder är lämplig att lämna barn till dagis?” visar återigen att regeringens utredare inte förstår vad hon har expertis i och inte. Likaså när hon får kommentera risken att ökad kvotering leder till att barn får färre föräldrapenning-dagar totalt med sina föräldrar – det fnyser hon bara åt, fastän det är en faktisk realitet visar Försäkringskassans statistik.

Efter 30 minuter av detta åsiktsmaskineri utan substans från Agnes Wold, skulle en seriös utredare slänga intervjun i papperskorgen och söka fakta och råd på annat håll. Men nu är Lars Arrhenius ingen oberoende utredare, utan sitter på dubbla stolar som båda är ekonomiskt beroende av regeringen. Och det här är ingen utredning som förutsättningslöst söker underlag för att skapa en modern föräldraförsäkring för alla parters bästa, utan ett beställningsjobb där resultatet är bestämt på förhand. Då passar Agnes Wolds ”expertutlåtanden” som hand i handske. Därför avslutar utredaren Lars Arrhenius: ”Tack för dina fina synpunkter och åsikter…det har varit superspännande att höra… Är det något särskilt mer som du tänker att du skulle vilja skicka med mig i den här utredningen att tänka på?”

Utredningens slutresultat ska redovisas senast den 1 oktober. Vill du stoppa de planerade inskränkningarna i föräldraförsäkringen och i stället öka föräldrars möjligheter att ge sina barn den tid de behöver? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Susanne Nyman Furugård

Publicerat i 2017 |