Varför vill inte media granska den ökande psykiska ohälsan bland unga?

För fjärde året i rad har jag sammanställt statistik över den psykiska ohälsan bland unga i rapporten Familjepolitikens ekonomi. Utmärkande för 2016 är att den fortsatte öka och att myndigheter och intresseorganisationer fortsatte mörka stora delar. Men det som är allra mest slående är medias ointresse för utvecklingen.

Under förra året ökade bland annat mobbningen i skolorna, utskrivningen av psykofarmaka till unga och förtidspensioneringen av dem – igen. Men rapporteringen om detta i våra största media var mycket ringa eller obefintlig. Mina stickprov på nätet hos Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen och Sveriges Television visar att ingen rapporterade om ökningen av mobbning eller förtidspensionering under de närmaste två veckorna efter att Friends respektive Försäkringskassan publicerade 2016 års statistik (14/8 respektive 1/11). Några berörde ökningen av psykofarmaka, men fokuserade då på endast ett av många läkemedel som ökat – precis som Socialstyrelsen i sitt pressmeddelande (27/3).

Så ser standardrapporteringen ut, när det blir någon överhuvudtaget: en upprepning av myndigheternas/intresseorganisationernas pressmeddelanden. Möjligen någon gång kompletterat med enskilda berättelser från unga som drabbats av psykisk ohälsa. Men väldigt sällan någon granskning och egen bearbetning av statistiken. Och när så sker, går den på sin höjd så långt tillbaka som myndigheterna väljer att publicera offentligt i sina databaser, oftast max tio år som i exempelvis Socialstyrelsens läkemedelsregister. Eftersom detta inte ger hela bilden av ökningen av psykisk ohälsa bland unga, blir det omöjligt för läsaren att försöka förstå vad den beror på eller vad som kan göras åt den.

Faktum är ju att ökningen av psykisk ohälsa bland unga har pågått mycket längre, i 25-30 år, och det går att gräva fram sådan statistik – det har jag gjort, utan annan kostnad än min tid. Jag har flera gånger erbjudit olika nyhetsredaktioner att få mina sammanställningar gratis, men de har tackat nej. Möjligen räds de den koppling till familjepolitiken som jag pekar på. Men det duger inte som ursäkt för att inte granska ett så allvarligt samhällsproblem som den utbredda och fortsatt ökande psykiska ohälsan bland unga. Då måste man kartlägga det från att ökningen började och utan skygglappar pröva alla möjliga orsaker, samt ställa ansvariga till svars.

Utan helhetsbilden missar man också de naturliga följdfrågor som borde ställas på det som står i pressmeddelandena. För tips, sök på ordet ”anmärkningsvärt” i min nya rapport Familjepolitikens ekonomi 2016. Jag har genomgående använt detta som ett slags kodord i diskussionsavsnitten för att lyfta fram de många frågor som myndigheternas och intresseorganisationernas bristfälliga rapportering väcker. Till exempel:

* Varför redovisar inte Socialstyrelsen att ökningen av psykofarmaka till unga har varit ännu större under de senaste 25 åren?

* Varför analyserar inte Försäkringskassan orsaken till att aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) till unga ökar och har så gjort sedan 1995?

* Varför berättar inte Friends att mobbningen ökade under 2016 när organisationens egen statistik visar det? Varför är Friends siffror mycket lägre än OECD:s?

Jag vet inte varför nyhetsjournalisterna inte ställer dessa och liknande frågor. Men oavsett orsaken så sviker de sitt journalistiska uppdrag och de hundratusentals unga som drabbas årligen. Det är sorgligt men symptomatiskt på detta ointresse att när en svensk forskare nyligen bröt tystnadskulturen vid ett riksdagsseminarium och varnade för att tidig förskolestart kan ge psykisk ohälsa, så rapporterade inte ett enda av våra största media, endast Dagen och Världen idag.

Om journalisterna gjorde lite research i modern forskning om barns omsorgsbehov skulle de finna fler indikationer på ett sådant orsakssamband mellan familjepolitiken och psykisk ohälsa. Eller så kan de läsa min rapport där jag sammanfattar rönen från några av de viktigaste forskningsområdena. Om inte det räcker, borde de väl åtminstone reagera på att detta resulterar i en förlust på 59 miljarder kronor för den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen år 2016? Då kanske de äntligen vågar ta i detta tabubelagda ämne och även ställa de övergripande frågor som rapporten slutligen utmynnar i:

* Är det rimligt att fortsätta hantera svenska skattemedel och Sveriges främsta framtidsresurs – barnen – på detta sätt?

* Kan statens och kommunernas ensidiga subventioner av förskolan användas till andra barnomsorgsalternativ som ger bättre ekonomiskt resultat och bättre hälsa bland barn och unga (och deras föräldrar)?

Det är två frågor som Sveriges skattebetalare har rätt att få svar på av politikerna valåret 2018.

Susanne Nyman Furugård

Tycker du också att detta är viktiga frågor till politikerna? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Den nya rapporten finns att ladda ned i kort och lång version här.

PS. En förklaring till att även intresseorganisationen Friends mörkar helhetsbilden – precis som myndigheterna – kan vara organisationens politiska beroendeställning som gör att den närmast är att betrakta som en myndighet, se min granskning här.

Publicerat i 2017 |