Korruption bakom forskares förnekande av barns omsorgsbehov

Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, är en av de forskare som längst och hårdast har förnekat forskning som visar på att många barn behöver mer tid med sina föräldrar i stället för att lämnas till förskola vid cirka 1,5 års ålder. Samtidigt har hon åkt ”gräddfil” i sin skattemedelsbetalda forskarkarriär, fått internationella lobbyistuppdrag för utbyggd förskola och nyligen en halv miljon kronor i statligt stöd för att främja svenska förskoleföretags expansion utomlands.

Två frågor som infinner sig: Har forskningsförnekandet och karriärframgångarna ett samband? Om ja, är det något fel med det? När jag undersöker detta hittar jag en röd tråd

Ingrid Pramling Samuelssons karriär har enligt henne själv ”gått hand i hand med förskoleutvecklingen” (Pedagogiska Magasinet, 2016-05-09). 1970 blev hon färdig med sin förskollärarutbildning. Då hade Socialdemokraterna precis vunnit valet 1969 under parollen ”Mer jämställdhet”, vilket därefter blev deras viktigaste argument för storsatsningen på ”dagis åt alla”. Ett synsätt som Ingrid Pramling Samuelsson säger sig dela än i dag: ”Det är tydligt att förskolan är ett jämställdhetsprojekt” (Pedagogiska Magasinet, 2016-05-09).

Mitt under den stora dagisutbyggnaden som pågick 1975-1985, doktorerade hon 1983, som den tredje förskolläraren i Sverige. Det här gjorde att hon fick ”en gräddfil och kom med i många sammanhang”, som hon själv beskriver det (Pedagogiska Magasinet, 2016-05-09). Med Göteborgs universitet som bas började hon producera artiklar, böcker och studier om hur man kan arbeta med lärande i förskolan. Dessa akademiska referenser var hett eftertraktade av de styrande. För att kunna genomföra den socialdemokratiska familjepolitiken, där målet var och fortfarande är att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder, krävdes inte bara anskaffning av lokaler och personal till förskolan. Det behövdes också forskare som kunde övertyga föräldrar om att det var bra för deras barn, ja till och med bättre än att vara hemma. Pedagogikforskning blev verktyget och det satsades mycket statliga pengar på att utveckla sådan med förskoleinriktning vid olika universitet, däribland Göteborgs universitet där Ingrid Pramling Samuelsson ”haft en central roll.” (Pedagogiska Magasinet, 2016-05-09)

Det gemensamma budskapet från dessa pedagogikforskare blev att barn kunde lära sig mycket mer i förskola än hemma, eftersom pedagoger var så mycket bättre på det än föräldrar. Detta har dock inte visat sig ge någon positiv effekt på skolresultaten, tvärtom har svenska elevers kunskaper i OECD:s Pisa-mätningar sjunkit kontinuerligt sedan år 2000 med undantag av en mindre uppgång år 2015.

1996 flyttades ansvaret för den institutionella barnomsorgen från Socialdepartementet till Skolverket och döptes om till förskola. Samtidigt blev Ingrid Pramling Samuelsson Sveriges första professor i förskolepedagogik och utsedd att delta i skolminister Ylva Johanssons (S) Barnomsorg- och skolakommitté, för att bland annat ta fram ett förslag till läroplan för förskolan som kom 1998. Ingrid Pramling Samuelssons solidaritet med Socialdemokraternas familjepolitiska mål var inte att ta miste på: ”Hade det fått kosta hade vi föreslagit en allmän förskola från ett år”, kommenterade hon kommitténs ställningstagande. När hon senare i livet tillfrågas om sin drivkraft under karriären blir hennes svar: ”min farmors pappa var en väldigt aktiv socialdemokrat. (Pedagogiska Magasinet, 2016-05-09)

År 2003 ingick Ingrid Pramling Samuelsson i Matematikdelegationen som på uppdrag av utbildningsminister Thomas Östros (S) skulle ta fram en handlingsplan för hur matematikämnet skulle stärkas från förskola till högskola. Därefter har hon på uppdrag av bland annat Skolverket skrivit en mängd handböcker till förskolepersonal för hur de ska arbeta enligt dessa planer som hon tagit fram åt regeringen.

År 2007 fick Ingrid Pramling Samuelsson en professur för FN:s utbildningsorgan Unesco för att främja hållbar utveckling. Samtidigt valdes hon till världspresident för organisationen OMEP, som grundades av Alva Myrdal 1948 och verkar för att främja förskoleutbyggnad i världen. Då passade hon på att göra hållbar utveckling till nytt tema för OMEP och kunde därmed missionera från både Unesco och OMEP om att förskola är viktigt för hållbar utveckling. Så hade hon skapat ett nytt politiskt argument som kunde vara användbart ifall en del länder inte köpte den socialistiska tolkningen av jämställdhet, som går ut på att män och kvinnor ska göra likadant. (Dock är hennes hållbarhetsargument felaktigt eftersom den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen INTE är förenlig med hållbar utveckling, vilket jag visat på i min rapport Familjepolitikens ekonomi.)

När Ingrid Pramling Samuelsson i olika sammanhang berättar om sitt mångåriga engagemang i OMEP lyfter hon alltid fram grundaren Alva Myrdal, den socialdemokratiska politiker som lade den ideologiska grunden för institutionsbaserad barnomsorg redan på 1930-talet. Hon menade att föräldrar inte hade kunskap eller resurser att fostra ett barn rätt, utan borde överlåta det åt professionella och själva gå ut i produktionen. Ingrid Pramling Samuelsson hyllar Alva Myrdals gärning ”som ett feministprojekt” i en av sina böcker.

Under 2014-2016 fick Ingrid Pramling Samuelsson en halv miljon kronor av innovationsmyndigheten Vinnova för att hjälpa ett förskoleföretag att expandera utomlands. När jag begär ut handlingarna tar Vinnova bort Ingrid Pramling Samuelssons namn ”av sekretessskäl”, medan arbetsplatsen framgår (bild 1 nedan). Hon bekräftar dock själv sitt deltagande i en rapport från Göteborgs universitet (bild 2 nedan).

Vinnova

 

 

 

 

 

GU IPS

 

Den plan som utarbetades i Vinnova-projektet är tänkt att ligga till grund för en större satsning på export av det svenska förskolekonceptet, som organisationen Sweducare jobbat på sedan 2013 med flera miljoner i offentligt stöd från bland andra Tillväxtverket, Svenska Institutet och EU:s utbildningsprogram Erasmus+. Sweducare har också anlitat Ingrid Pramling Samuelsson och hon är den forskare som de oftast hänvisar till i sina rapporter.

Enligt Sweducare är exportmöjligheterna avhängiga av svensk förskolas goda rykte utomlands, vilket har byggts upp av bland annat Sveriges ”framstående forskning inom småbarnspedagogik och omsorg”. För att bibehålla detta goda rykte understryker organisationen att ”det är viktigt att den nationella och internationella bilden av svensk förskola är samstämmig”.

Här blir det lätt att förstå att inblandade parter inte har något intresse av uppmärksamhet kring de stora problemen på många håll inom förskolan, som har Sveriges sjukaste yrkeskår. Man kan bara fråga sig hur barnen mår då, men det får man inte. Inte heller varför den ständigt ökande psykiska ohälsan bland unga började samtidigt som de första stora dagiskullarna kom upp i tonåren på 1990-talet?

Att det är tabufrågor har Ingrid Pramling Samuelsson gjort tydligt vid många tillfällen genom åren. De som försökt lyfta fram forskning om anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi etc som argument för ökad valfrihet i familjepolitiken genom exempelvis vårdnadsbidrag har hon avfärdat som att de ”vill föra mammorna tillbaka till spisen”, ”ger mammor dåligt samvete” eller lägger ”skulden för alla problem gällande barn i dagens samhälle på förskolan”. I stället hävdar hon svepande att ”förskolan är bra för barn i alla åldrar”, fastän forskning visar att många barn inte alls passar i förskola utan rentav kan må riktigt dåligt av den (t ex många introverta och högkänsliga barn). Men sådan forskning ville hon inte ens kommentera när jag tog upp det med henne i en debattartikel. Lika svepande och utan belägg har hon uttalat sig i kommunpolitiken när det gäller hur många timmar i veckan som barn till föräldralediga ska få gå i förskolan: ”15 timmar är alldeles för lite […] alla barn ska erbjudas heltid”. Därför tycker hon att den S-ledda majoriteten i Söderhamns och Stockholms kommun ”gör rätt” som utökar till heltid, trots kraftiga protester från bland annat förskolepersonalen.

Så vad blir svaret på mina två inledande frågor? Att Ingrid Pramling Samuelssons inriktning på pedagogik och förskola har varit gynnsam för karriären, råder det ingen tvekan om. Det är också tydligt att hon har haft ett egenintresse både ideologiskt och karriärmässigt i att förvanska och motarbeta spridningen av annan forskning som talar emot den socialdemokratiska familjepolitiken. Det här agerandet strider mot principen om akademisk frihet, vilken hennes eget fackförbund SULF definierar som att forskare ”ska vara obundna och arbeta för att vidga vetandet i mänsklighetens tjänst”. Därför har Ingrid Pramling Samuelsson systematiskt missbrukat sin ställning som forskare. Eftersom hon själv har tjänat på det uppfyller det även Världsbankens definition av korruption: ”missbruk av offentlig makt för privat vinning”.

Ändå är detta inte det värsta med hennes agerande, utan det är den skada som det har ställt till med i årtionden: att många barn inte har fått den barnomsorg de skulle ha behövt, på grund av att deras föräldrar aldrig fick veta vad modern forskning säger om barns omsorgsbehov.

Susanne Nyman Furugård

———————————————————————–

Vill du ha ökad valfrihet i familjepolitiken som ger föräldrar bättre möjligheter att välja den barnomsorg som passar deras barn? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Publicerat i 2017 | Lämna en kommentar