Äntligen en hållbar familjepolitik – AfS enda hoppet för svenska barn!

Efter att ha kämpat för en hållbar familjepolitik sedan 2010, kom äntligen genombrottet i juli 2022. Jag fick presentera en sådan tillsammans med partiet Alternativ för Sverige. Under dessa tolv år har det blivit uppenbart att hoppet om förändring genom riksdagens “familjevänliga” partier Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är kört. Endast ett parti som värnar det svenska folket förstår vikten av att värna svenska barn.

Mycket har hänt under de tolv år som jag har opinionsbildat för att föräldrar ska få större möjligheter att ge sina barn den tid de behöver, i stället för att tvingas lämna dem till förskola vid cirka ett års ålder. Jag har skrivit debattboken Värdera det ovärderliga – för en hållbar familjepolitik (2010), rapporten Familjepolitikens ekonomi (2014-18), cirka 50 debattartiklar i mestadels våra största media, grävt fram forskning, statistik och fakta om antifamiljepolitikens konsekvenser som de ansvariga döljer, bloggat och drivit namninsamlingar på Hållbar familjepolitik NU och Power to Parents 2018 (tillsammans med Madeleine Lidman). Boken och rapporten har skickats till alla riksdagspartier, jag har bjudit in dem till möten och rådgivning, varav bara ett parti (KD) nappade – en gång.

Ändå har ingenting hänt sakpolitiskt hos de styrande i Sveriges riksdag, åtminstone inget positivt. Tvärtom har utvecklingen blivit allt sämre vad gäller svenska familjers valfrihet och barns psykiska hälsa. En tredje pappamånad har intecknats i föräldradagarna och man får spara färre dagar efter att barnet fyllt fyra år. Barn ska skrivas in automatiskt i förskolan från tre års ålder utan att föräldrarna bett om det. Hemmaföräldrar blir uppsökta av kommunen för övertalning om förskola varje år ända fram tills skolan kopplar greppet om barnen, vilket har tidigarelagts till sex års ålder. Dagmammor är nästan utrotade. Förslag om förkortad föräldraledighet och obligatorisk förskola för ALLA barn från 2/3/5 års ålder kommer allt oftare i riksdagen, i synnerhet från S och L… Samtidigt har den psykiska ohälsan bland unga fortsatt att öka alltsedan de första stora dagiskullarna kom in i tonåren runt 1990, något jag visat tydligt på i min rapport. EU har börjat ta över makten i familjepolitiken och tvingat alla länder till kvotering av föräldradagarna, samt antagit en plan för att senast 2025 tvinga alla föräldrar till att dela helt lika på föräldraledigheten, sen lämna barnen till förskola och jobba heltid.

Oppositionen mot detta från KD och SD har varit minst sagt lam; de verkar faktiskt ha gett upp. Inför det stundande valet har KD bara gjort ett trött utspel med en nygammal nyhet om att majoriteten av föräldrar vill bestämma själva över föräldraledigheten. Något som de behövt anlita sin tankesmedja (!) för att ta fram Sifo-siffror på, precis som inför valet 2018. Den låga ambitionen i familjepolitiken avspeglas också i att KD – liksom SD – på senare år har köpt den socialistiska tolkningen av jämställdhet och gjort uttalanden om att det vore bra om alla föräldrar delade lika på föräldradagarna “även om vi inte vill tvinga dem”. SD har sedan förra valet slopat sitt förslag om frivillig inkomst- och pensionsdelning mellan makar efter vänsterkritik om “kvinnofälla”, fastän det vore en viktig valfrihetsreform för familjer. KD har inte heller något sådant förslag.

Samtidigt har mycket annat hänt som påverkat samhällsutvecklingen och helt förändrar förutsättningarna för att införa en hållbar familjepolitik. Det gäller framför allt massinvandringen som briserade 2015 och fortfarande pågår i stor skala. För att ytligt åtgärda några av problemen som detta skapat, försöker nu samtliga riksdagspartier att på olika sätt göra om familjepolitiken till integrationspolitik (vilken har misslyckats ända sedan den hittades på 1975). Förslagen haglar från vänster till höger (inkl SD och KD) om hur man ska tvinga in invandrarbarn i förskolan, där svenska barn är en förutsättning för de ska kunna lära sig svenska. Tvångsblandning och bussning är vad det handlar om – vilket jag har påtalat i en replik till SD – precis som en del kommuner redan har gjort i skolan. Invandrarmammor ska tvingas ut ur hemmet för att jobba och eftersom våra makthavare inte vågar ställa grupp mot grupp, kommer de naturligtvis fortsätta att driva svenska mammor i samma riktning. Allt för att inte behöva ta tag i grundproblemet och lösningen på det, att det krävs en omfattande tvingande återvandring, vilket inte något riksdagsparti föreslår. Därför kommer riksdagens “familjevänliga” partier KD och SD sannolikt att släppa sina förslag om barnomsorgspeng/vårdnadsbidrag för hemmaomsorg om de ska bilda regeringsunderlag med M efter valet den 11 september. Min bild efter att ha följt deras familjepolitik och haft kontakt med dem är att de inte ens är särskilt engagerade i den, så det förslaget torde gå lätt att överge. KD:s Ebba Busch har också bekräftat det i en intervju 2021: “[Barnomsorgspengen] är inte vårt viktigaste förslag. Syftet är primärt inriktat på att möjliggöra familjedaghem för barn upp till tre år.”

Jag har under åren även haft dialog med partier utanför riksdagen och ombetts ge råd om familjepolitiken till Medborgerlig Samling och Kristna Värdepartiet. Hos MED blev det inget resultat alls av rådgivningen, medan KV hade en bra familjepolitik på många punkter men orealistisk eftersom de inte heller vågar driva tvingande omfattande återvandring.

Det enda parti som gör det är Alternativ för Sverige och därför är jag mycket glad över att ha fått hjälpa dem att ta fram en hållbar familjevänlig politik för svenska barn och föräldrar, som presenterades i en debattartikel i juli. Har du inte hört talas om den? Det beror på att alla stora media där jag förr var välkommen, inte ville publicera den. Så liten betydelse har sakfrågan för dem; det som avgör deras ‘nyhetsvärdering’ är om avsändaren är politiskt korrekt. “Det är tyst om familjen i valrörelsen. Samtliga riksdagspartier står i princip bakom uppfattningen att politikerna ska ha makten över familjerna, föräldrarna och barnen”, skrev Världen idag på ledarsidan nyligen och jag kan bara instämma. Tyvärr nekade även de till att publicera vår debattartikel, fastän de tidigare har uppmärksammat mitt arbete positivt flera gånger.

Tack och lov jobbar inte alternativmedia på det viset, så på Samnytt kan du läsa debattartikeln. Där lyfter vi fram följande förslag från Alternativ för Sveriges familjevänliga politik:
Ge barnfamiljer skattelättnader som blir större ju fler barn de skaffar.
Höj ersättningsnivån i föräldraförsäkringen och låt den utgå från den förälder som har högst lön i familjen.
Inför barnomsorgslön för föräldrar som själva tar hand om sina barn, motsvarande vad kommunen annars skulle ha betalat för en förskoleplats, normalt cirka 10 000 kronor/månad.
Förbättra kvaliteten i förskolan med mindre barngrupper och mer utbildad och svenskspråkig personal, stopp för HBTQ-indoktrinering, samt ökat skydd mot pedofiler genom mer omfattande säkerhetsprövningar av personal.
Momsbefria barnrelaterade produkter såsom exempelvis blöjor, bilbarnstolar, barnmat och barnkläder.

Läs gärna även hela Alternativ för Sveriges familjepolitiska program som vida överträffar övriga partiers. Där föreslås också till exempel frivillig sambeskattning och pensionsdelning, fler dagar som pappan kan vara hemma med familjen efter förlossning, avskrivning av studielån för mödrar och familjevänlig utbildning i skolan. Dessutom är partiet det enda som driver Swexit, att Sverige ska lämna EU, vilket jag tidigare har visat är en nödvändighet för att vi ska slippa EU:s totalitära planer i familjepolitiken. Även där har KD och SD misslyckats.

Vi har inte råd med att svenska barns omsorgsbehov negligeras och tystas i ett val till – deras uppväxt är nu. Ge dem en röst i riksdagsvalet den 11 september 2022!

Susanne Nyman Furugård

Publicerat i 2022 |