Myten om ”det fria valet”

Det hävdas ibland när man ifrågasätter familjepolitiken att ”ingen är tvingad att lämna sina barn till dagis, den som vill kan vara hemma med dem”. Men det fria valet finns inte, eftersom politikerna redan på 1970-talet byggde in starka ekonomiska morötter/piskor i systemet för att alla föräldrar skulle välja barnomsorg utanför hemmet. En av de kraftfullaste var avskaffandet av sambeskattning av gifta par som skedde 1971. När gifta kvinnor och män började beskattas var och en för sig i stället för tillsammans, fick många kvinnor lägre marginalskatt, vilket betydde ökade ekonomiska drivkrafter att arbeta (Angelov et al., 2011).

I praktiken betyder detta att en genomsnittsfamilj där båda föräldrarna arbetar och har barnen på dagis får 36 698 kronor kvar efter skatt. Detta baseras på att genomsnittsinkomsten år 2013 var 23 933 kr/mån/person (287 200 kr/år) minus skatt
5 584 kr/mån/person (enligt kolumn 1 tabell 32 som ligger närmast den genomsnittliga kommunala skattesatsen år 2013, 31,73 procent). För att få lika mycket pengar över att leva på om den ena föräldern är hemma med barnen krävs det att den andra tjänar 57 986 kr/mån före skatt. Det räcker inte att en förälder ensam drar in lika mycket som två föräldrar i genomsnitt, 47 866 kr/mån, eftersom skatten ökar progressivt och föräldern då får betala 15 708 kr/mån i skatt.

”Det fria valet” att ta hand om sitt barn hemma kostar alltså genomsnittsfamiljen 4 540 kr/mån extra (15 708 – (2 x 5 584)), det vill säga 41 procent mer än att välja den barnomsorg som familjepolitiken påbjuder (4 540/(2 x 5 584)). Det innebär också paradoxalt nog att de familjer som inte nyttjar förskolan tvingas bidra mer till subventionen av den än de som har sina barn där. Vid sambeskattning – som fortfarande tillämpas i en rad europeiska länder – hade däremot föräldrarna fått beskattas för hälften vardera av den sammanlagda inkomsten och båda familjer hade fått samma skatt oavsett vem/vilka som intjänat lönen. Detta hade gett dem något större möjlighet att välja hemmabarnomsorg om de ville ha det.

Men någon reell valfrihet kan man inte tala om så länge dagis alltsedan 1970-talet subventionerats kraftigt och ensidigt (år 2014 i genomsnitt cirka 10 000 kr/mån/barn under sex års tid) medan det andra alternativet, hemmabarnomsorg, inte fått några pengar alls i de flesta kommuner eller på sin höjd vårdnadsbidrag på 3 000 kr/mån/barn under två års tid. Detta motsvarar totalt 72 000 kr/barn (3 000 x 12 mån x 2 år), vilket är mindre än en tiondel av dagisbidraget på totalt 720 000 kr/barn (10 000 x 12 mån x 6 år). Den 18 november 2015 röstade riksdagen för regeringens proposition om att avskaffa vårdnadsbidraget från den 1 februari 2016.

Ett annat viktigt styrmedel var införandet av maxtaxa år 2002, vilket blev en tydlig plånboksfråga som styrde ännu fler föräldrars val. Maxtaxan fick förskolan att framstå som billig genom låg föräldraavgift, mängdrabatter och till och med noll kronor i avgift för barn med många syskon i förskolan. Reformen har särskilt bidragit till en stor ökning i förskoledeltagande bland barn till föräldrar som är arbetslösa eller föräldralediga för annat barn. Samtidigt har kommunernas finansieringsgrad av förskolan sjunkit från 15 till 7 procent, resten står skattebetalarna för.