Det hävdas ibland när man ifrågasätter familjepolitiken att ”ingen är tvingad att lämna sina barn till förskola, den som vill kan vara hemma med dem”. Men det fria valet finns inte, eftersom politikerna redan på 1970-talet byggde in starka ekonomiska morötter/piskor i systemet för att alla föräldrar skulle välja barnomsorg utanför hemmet. En av de kraftfullaste var avskaffandet av sambeskattning av gifta par som skedde 1971. När gifta kvinnor och män började beskattas var och en för sig i stället för tillsammans, fick många kvinnor lägre marginalskatt, vilket betydde ökade ekonomiska drivkrafter att arbeta (Angelov et al., 2011).
I praktiken betyder detta att en genomsnittsfamilj där båda föräldrarna arbetar heltid och har barnen på dagis får 48 470 kronor kvar efter skatt. Detta baseras på att genomsnittslönen för heltidsarbete år 2016 var 32 800 kr/mån/person och skatten
8 032 kr/mån/person (enligt kolumn 1 tabell 32 som ligger närmast den genomsnittliga kommunala skattesatsen år 2016, 32,1 procent). För att få lika mycket pengar över att leva på om den ena föräldern är hemma med barnen räcker det inte att den andra drar in lika mycket som två föräldrar i genomsnitt, 65 600 kr/mån, eftersom skatten ökar progressivt och föräldern då får betala 25 348 kr/mån i skatt. Därför krävs det att föräldern tjänar
88 457 kr/mån före skatt, vilket ger en skatt på 38 921 kr och kvar blir 48 470 kr.
”Det fria valet” att ta hand om sitt barn hemma kostar alltså genomsnittsfamiljen 22 857 kr/mån extra (38 921 – (2 x 8 032)), det vill säga 142 procent mer än att välja den barnomsorg som familjepolitiken påbjuder (22 857/(2 x 8 032)). Det innebär också paradoxalt nog att de familjer som inte nyttjar förskolan tvingas bidra mer till subventionen av den än de som har sina barn där. Vid sambeskattning – som fortfarande tillämpas i en rad europeiska länder – hade däremot föräldrarna fått beskattas för hälften vardera av den sammanlagda inkomsten och båda familjer hade fått samma skatt oavsett vem/vilka som intjänat lönen. Detta hade gett dem något större möjlighet att välja hemmabarnomsorg om de ville ha det.
Men någon reell valfrihet kan man inte tala om så länge förskolan alltsedan 1970-
talet har subventionerats kraftigt och ensidigt – år 2016 i genomsnitt med cirka
11 000 kr/mån/barn under sex års tid, vilket motsvarar totalt 792 000 kronor/barn fram till skolstarten. Som jämförelse erbjöds hemmabarnomsorg inte några pengar alls, efter att regeringen avskaffade vårdnadsbidraget den 1 februari 2016 som på sin höjd gav familjer
3 000 kronor/mån/barn upp till tre års ålder (max två års bidrag efter föräldrapenningen). Detta motsvarade totalt 72 000 kronor/barn (3 000 x 12 x 2), vilket bara var en tiondel av förskolebidraget.
Ett annat viktigt styrmedel var införandet av maxtaxa år 2002, vilket blev en tydlig plånboksfråga som styrde ännu fler föräldrars val. Maxtaxan fick förskolan att framstå som billig genom låg föräldraavgift, mängdrabatter och till och med noll kronor i avgift för barn med många syskon i förskolan. Reformen har särskilt bidragit till en ökning i förskoledeltagande bland barn till föräldrar som är arbetslösa eller föräldralediga för annat barn. Samtidigt har kommunernas finansieringsgrad av förskolan sjunkit från 15 till 7 procent, resten står skattebetalarna för.