Rävsaxen med barnen som insats

Ingen vet hur ofta det sker sexuella övergrepp mot barn i förskolan i Sverige, men tyvärr är misstankar om övergrepp så pass vanligt förekommande att det anordnades ett seminarium om det i Almedalen. Där presenterades en modell för hur förskolepersonal ska hantera misstankar, men ingen modell för att säkert förebygga övergrepp – för det finns inte. Att oroliga föräldrar då inte kan få likvärdiga möjligheter att välja någon annan form av barnomsorg som känns tryggare än förskola, visar återigen vilken rävsax familjepolitiken är.

Seminariet i Almedalen (6/7) arrangerades av Barnafrid, ett nationellt kunskapscenter vid Linköpings universitet som har ett regeringsuppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn. Att detta är högst relevant även för förskolan vittnade centrumchef Moa Mannheimer om: ”I mitt tidigare jobb på BUP Stockholm mötte vi ofta desperata förskolechefer som ringde för att det förekom misstankar om att övergrepp skett.”

Man vet dock inte hur ofta det sker sexuella övergrepp mot barn i svenska förskolor, för det finns det inga studier på. När tidningen Dagens Samhälle (2016-01-28) gick igenom medias rapportering under 15 månader 2014-2015, fann de 540 fall av sexuella övergrepp mot barn som uppmärksammats. Av dem hade 13 procent skett i offentlig miljö (förskola, skola, buss, idrottsförening, vård). Det motsvarar 70 fall, drygt ett per vecka. Men man ska komma ihåg att de flesta sexualbrott aldrig blir rapporterade, alltså är omfattningen sannolikt mycket större. Antalet drabbade barn är också fler än antalet rapporterade fall när det gäller förskolan. I flera fall har det visat sig att det är många barn som utsatts av en och samma förövare, sade Cecilia Kjellgren, forskare vid Linnéuniversitetet.

Hon håller just nu på med två intervjustudier med åtta föräldrar, varav fem med barn som utsatts för sexuella övergrepp i förskolan, respektive elva förskollärare i verksamheter som drabbats. Jag ska bespara läsarna de hemska berättelserna från föräldrar och personal som lästes upp vid seminariet, jag förmådde inte ens anteckna då. Däremot tycker jag det är viktigt att förmedla deras slutsatser om vad som är kännetecknande för vem som begår övergrepp och hur, vilket forskarna på sikt hoppas ska kunna hjälpa vuxenvärlden att upptäcka varningssignaler tidigare. Slutsatserna baseras även på en brittisk och en österrikisk studie av totalt 550 förövare.

Förövarna är både män och kvinnor som alla har ett sexuellt intresse av barn. Majoriteten av dem blev tidigt medvetna om intresset. Vissa söker sig till arbeten där de kan få tillgång till barn. De är ofta väldigt omtyckta av barn, personal och föräldrar, och skickliga på att manipulera dem. Ibland till och med skickligare och mer utstuderade än förövare av andra sexualbrott. En del av förskoleförövarna väljer ut särskilt sårbara barn eller yngre barn (1-3 år), för att undvika avslöjanden.

Trots denna kunskap finns det ingen säker rekryteringsmetod som sållar bort personer som kan tänkas begå sexuella övergrepp mot barn, sade Cecilia Kjellgren. De enda verktyg man i dag kan erbjuda förskolan är hjälp med att hantera problemet när det redan uppstått, som den “modell för beredskap när sexuella övergrepp mot barn misstänks ha begåtts av personal inom förskolan” som också presenterades vid seminariet.

När riskerna är så påtagliga att det arrangeras seminarium, görs studier och utvecklas beredskapsmodeller, och insatserna så höga – våra barn! – är det obegripligt att oroliga föräldrar inte får likvärdiga möjligheter att välja någon annan form av barnomsorg som känns tryggare än förskola. Detta är ännu ett exempel på att familjepolitiken är en rävsax och inte till för ”barnens bästa” (Barnkonventionen, artikel 3).

Vill du att föräldrar ska få ökad valfrihet i familjepolitiken? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

Susanne Nyman Furugård

Det här inlägget postades i 2017. Bokmärk permalänken.