(Replik på debattartikel i SvD 13/5 om självmord: ”Livskunskap på schemat en livsviktig reform”)
Lotta Ekdahl från organisationen Suicide Zero sätter fingret på en mycket viktig åtgärd som hittills saknats i förebyggandet av psykisk ohälsa bland unga: livskunskap. Men hennes förslag om att införa det i skolan missar sex betydelsefulla år i barns liv och förbiser helt föräldrarnas centrala roll i att ge sådan kunskap.
”Vi behöver förbereda barnen på att de kommer få svåra tankar och känslor under livet”, skriver Lotta Ekdahl och jag håller verkligen med henne. Likaså när hon konstaterar att vi måste ”börja från grunden. Vi behöver se över vilken typ av värld vi ger våra barn. Vilka värderingar ger vi dem?”
Tyvärr avspeglas inte dessa insikter i det förslag som hon kommer med: att skolan ska lösa detta. Vart tog ”vi” vägen? Varför är det alltid så i Sverige att det är någon annan som ska stötta våra barn – aldrig vi föräldrar? Vi är uppenbarligen inte betrodda. Visst kan det finnas några dysfunktionella föräldrar, men de allra flesta föräldrar är fullt kompetenta att vägleda sina barn ut i livet – om de bara får chansen. Att räkna ut alla föräldrar redan från start och i stället lägga ansvaret på andra vuxna, är att gå över ån efter vatten. Självklart kan det vara svårt för en förälder att hantera om barnet mår riktigt dåligt, då kanske det bara är psykiatrin som kan hjälpa. Men om ohälsan har gått så långt kan nog inte heller en lärare hjälpa, det är att lägga för mycket på deras axlar.
Däremot kan vi föräldrar bidra avsevärt till ”hur barnen kommer att se på sig själva och på andra”, som Lotta Ekdahl efterlyser. Det är ju själva essensen i många av de utvecklingsprocesser som startar från födseln och är som mest känsliga under de första åren i ett barns liv. Det handlar om bland annat anknytning, självkänsla och mentalisering (förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor), där relationen till föräldrarna är central för utvecklingen. Det här sker alltså långt innan barnen börjat skolan och sammanfaller med perioden 12-18 månader när de flesta barn skiljs från sina föräldrar i dag, så som familjepolitiken föreskriver.
Men förskolan då, kanske någon undrar, kan inte livskunskap läggas till på schemat där? Det framstår också som osannolikt, eftersom förskolan redan går på knäna precis som skolan och har Sveriges sjukaste yrkeskår.
Därför är det utsiktslöst att tro att skolminister Gustav Fridolin och socialförsäkringsminister och vikarierande sjukvårdsminister Annika Strandhäll ska kunna hjälpa till att förebygga psykisk ohälsa genom att förändra skolsystemet. Det är snarare de som borde sättas på skolbänken, tillsammans med alla andra politiker som försvarar den här ensidiga svenska barnomsorgsmodellen. De är nämligen helt okunniga om den forskning om barns behov som gjorts sedan familjepolitiken kom till för 40 år sedan. ”Fakta- och kunskapsresistenta politiker”, som Lotta Ekdahl kallar dem.
Regeringen har tvärtom bäddat för ytterligare försämrad psykisk ohälsa bland unga, genom att den har fortsatt inskränka föräldrars möjligheter att ge sina barn den tid de behöver. Först togs vårdnadsbidraget bort och sen kvoterades en månad till i föräldrapenningen, vilket lett till att en del föräldrar inte kan ta ut alla dagar. Nu överväger Annika Strandhälls utredning om föräldraförsäkringen att bland annat korta föräldrapenningen och ta bort möjligheten att ta ut obetalda dagar, som många föräldrar gör för att kunna vara hemma längre med barnen. Målet är att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder medan föräldrarna arbetar heltid.
Flera utländska studier har varnat för hur en sådan modell kan påverka barnens hälsa, men tyvärr informeras sällan svenska föräldrar om dem och det forskas inte alls i frågan i Sverige. Norska och finländska forskare har nyligen uppmärksammat studier som visar att barn i förskolor jämförbara med Sveriges har förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol. Kontinuerlig stress påverkar barns utveckling negativt och ökar risken för psykisk ohälsa. En isländsk forskare kom 2014 fram till att svenska föräldrar upplever sig allra mest tidspressade i Norden, samt att barn till tidspressade föräldrar har ungefär två gånger högre risk att må psykiskt dåligt.
Det här bekräftar att Lotta Ekdahl är något viktigt på spåren när hon skriver: ”Ska vi få någon förändring i samhället behöver vi se över hela systemet.” Men där ingår inte bara skolsystemet, utan i allra högsta grad barnomsorgssystemet. Om vi ska ha en nollvision för självmord måste den börja från år 0. Då krävs att föräldrar får större möjligheter att kunna välja den omsorgsform som passar deras barns behov och rustar dem bäst för livet. Det är målet för namninsamlingen Power to Parents 2018 som vill ge barn 0-6 år en röst inför nästa val.
Susanne Nyman Furugård