Kärnfrågan till Strandhäll som Ekot missade

Ekots lördagsintervju (29/4) med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll blev en tydlig uppvisning i hur journalisternas ointresse för familjepolitiken har lämnat dem på efterkälken i granskningen av både denna och andra relaterade frågor, i det här fallet sjukskrivningarna.

Den drygt halvtimmeslånga intervjun ägnade 29 minuter åt hur regeringen ska få ner sjukskrivningstalen och avslutande 3 minuter åt dess planer på att förändra föräldraförsäkringen. Förutom att den väldigt ojämna uppdelningen i tid för de olika frågorna tydligt visade var det journalistiska intresset låg, så missade intervjuaren Monica Saarinen att se hur frågorna hänger ihop och ställa den uppenbara följdfrågan: finns det inte risk för att sjukskrivningarna ökar om föräldraförsäkringen kortas?

Frågan hängde i luften som en upplagd smash efter att Annika Strandhäll under sjukskrivningsdelen konstaterat:

”Genomsnittspersonen i dag som blir sjukskriven […]  är Anna, 36, som har två barn hemma och arbetar som undersköterska”

Med kunskap om sambandet mellan familjepolitiken och föräldrars hälsa, hade följdfrågan lätt kunnat spetsas till:

Hur skulle Anna, 36, må av en kortare föräldraförsäkring som tvingar henne att lämna sina barn ännu tidigare för att gå ut i arbetslivet?

Att denna press är en av orsakerna till kvinnors högre sjukskrivningar jämfört med män framgår av en rapport från IFAU, Statens institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. År 2011 konstaterade IFAU att kvinnor började dra ifrån män i sjukskrivningar tidigt på 1980-talet och att de fortsatt ökande skillnaderna hänger samman med att ”kvinnor arbetar mer idag än för 30 år sedan och detta gäller särskilt kvinnor med barn i förskoleåldern”. IFAU:s slutsats blir därför ”att det ökade arbetsutbudet bland kvinnor i kombination med föräldraskap är den huvudsakliga orsaken till den ökande skillnaden över tid mellan könen.”

Samma rapport visar också att Annika Strandhäll ljuger i lördagsintervjun när hon påstår att kvinnors uttag av merparten av föräldradagarna försämrar deras hälsa (fetmarkerat):

”Det är så alltjämt i Sverige att kvinnor tar ut 90 procent av alla dagar för barn under två år, 42 år senare [efter föräldraförsäkringens införande], och det är klart att det påverkar. Jag ser ju det, inte minst i socialförsäkringen, att det påverkar kvinnors livsinkomst otroligt mycket, deras pensioner, men också hälsan apropå det vi pratade om nyss.”

Det är INTE föräldradagarna med barnen som gör mammor sjukare, tvärtom. ”Under barnets första år är kvinnor mindre sjukfrånvarande än män”, skriver IFAU. Det är sen, när föräldradagarna är slut och de måste lämna barnet och börja jobba som de blir sjuka: ”efter det att barnet har fyllt ett år […] börjar kvinnors genomsnittliga sjukfrånvaro stiga brant för att komma upp till ungefär det dubbla jämfört med männens då barnet är runt två år gammalt”.

För övrigt kan även argumentet om ekonomiska effekter i Annika Strandhälls citat ifrågasättas. Det är nämligen ingen naturlag att pensionen ska bli sämre och ställningen på arbetsmarknaden försvagas, utan det beror på ekonomiska styrmedel som det går att ändra på – om den politiska viljan finns. Jag går dock inte in på det mer nu, men den som vill kan läsa mer här.

Tillbaka till Annika Strandhälls påstående om hälsoeffekter. En välvillig uttolkare skulle kunna göra gällande att det hon menar är att när kvinnorna tar ut 90 procent av föräldradagarna, bäddar de för en framtida rollfördelning som kommer att göra dem mer sjuka. En rollfördelning där kvinnorna fortsätter att ta det största ansvaret för barnen när båda föräldrarna arbetar. Det är ett resonemang som Försäkringskassan länge har fört i sitt regeringsuppdrag att verka för ett ”jämställt” uttag av föräldraförsäkringen, där även VAB ingår. Med ”jämställt” avses den socialistiska tolkningen om att alla ska göra lika och ta ut 50 procent var.

Problemet är bara att sjukskrivningstalen inte går ner om männen tar mer ansvar hemma, utan då blir de sjukare. Det framgår av Försäkringskassans egen statistik och därför är det anmärkningsvärt att den lösning som myndigheten (å Annika Strandhälls vägnar) förordar mot kvinnors högre sjukfrånvaro är ”ökad jämställdhet i sjukskrivningsrisker”, det vill säga att männen ska bli mer sjuka. Att det skulle kunna vara den sammanlagda arbetstiden för föräldrar som är boven och inte tiden med barnen, reflekterar inte Försäkringskassan över. Inte heller Annika Strandhäll som i Ekots lördagsintervju säger att hennes mål med förändringen av föräldraförsäkringen är ”att både kvinnor och män arbetar heltid”. Trots att detta enligt Försäkringskassan ökar risken för sjukskrivning, medan en arbetsfördelning där en förälder är huvudförsörjare och en förälder är huvudansvarig i hemmet minskar risken.

Därför är Annika Strandhälls planerade förändring av föräldraförsäkringen kontraproduktiv om hon samtidigt vill minska sjukskrivningarna. Det är beklagligt att så få journalister förstår det, men en oundviklig konsekvens av nyhetsredaktionernas utbredda och långvariga ointresse för familjepolitik. Bevakningen har mest följt politiska utspel i detaljfrågor, som kvotering av föräldradagar, mindre förskolegrupper och borttagande av vårdnadsbidrag. Men familjepolitiken som helhet och dess konsekvenser har aldrig granskats fastän det gått över 40 år sedan den infördes.

En anledning till ointresset är att familjepolitiken är en tabufråga där den låga debattnivån uppvisar många likheter med hur exempelvis invandringspolitiken tidigare behandlats (se mitt inlägg). En annan anledning kan vara att många yngre journalister själva är småbarnsföräldrar som inordnat sin tillvaro efter familjepolitiken och då uppfattar kritik mot systemet som kritik mot deras personliga livsval. För äldre journalister kan frågan i stället vara för fjärran, som Monica Saarinen ger uttryck för i intervjun när hon tvekar om det heter ”garantidagar” nuförtiden: ”det var så länge sedan jag hade småbarn”.

Oavsett anledningen är det dock angeläget att journalister läser på om familjepolitiken. Dels för att det skulle kunna ge en bättre granskning av sjukskrivningsfrågan, som sannolikt blir en viktig valfråga. Men även familjepolitiken skulle kunna bli en valfråga om människor fick information om konsekvenserna av de snäva ramarna som regeringen nu vill inskränka ytterligare, vilket namninsamlingen Power to Parents 2018 uppmärksammar. Där har media en viktig uppgift att ta itu med.

Susanne Nyman Furugård

Det här inlägget postades i 2017. Bokmärk permalänken.