Narkotikarelaterade dödsfall ökade med 30 procent förra året, meddelade Socialstyrelsen i veckan vilket snabbt citerades i många medier. Men den riktigt allvarliga nyheten sade myndigheten inget om: att ökningen var mycket större bland unga vuxna, 81 procent i åldrarna 20-24 år. Detta förhalar förebyggande åtgärder som redan nu skulle kunna vidtas inom exempelvis familjepolitiken.
Socialstyrelsen larmade i ett pressmeddelande den 18 augusti om att den narkotikarelaterade dödligheten ökat med 30 procent under 2014. Men larmet ringer ihåligt eftersom myndigheten underlåter att uppmärksamma den större ökningen som skett bland unga vuxna både på kort och på lång tid, vilket i kombination med högre absoluta dödstal gör den ännu allvarligare.
En snabb sökning i Socialstyrelsens databas visar att narkotikarelaterade dödsfall ökat med 81 procent bland unga vuxna i åldrarna 20-24. År 2014 rapporterades 15,93 dödsfall per 100 000 invånare i den åldersgruppen, att jämföra med 8,81/100 000 år 2013. Uppdelat på kvinnor och män var ökningen 211 procent bland kvinnor och 60 procent bland män. Männen har dock en markant högre andel dödsfall, vilket också är viktigt att notera eftersom psykisk ohälsa ofta sägs vara vanligare bland kvinnor (2014: 23,82/100 000 män och 7,63/100 000 kvinnor; 2013: 14,88/100 000 män och 2,45/100 000 kvinnor). I befolkningen som helhet (15-85+ år) rapporterades 9,52 dödsfall per 100 000 invånare år 2014, att jämföra med 7,38/100 000 år 2013. Detta motsvarar den kungjorda ökningen på cirka 30 procent.
Något som inte heller nämns av Socialstyrelsen är att utvecklingen bland unga vuxna ser ännu sämre ut i ett längre perspektiv. Under perioden 1997-2014 har narkotikarelaterade dödsfall ökat med 344 procent i åldrarna 20-24 år (1997: 3,59 dödsfall/100 000 invånare; 2014: 15,93/100 000). Samtidigt har dödsfallen ökat med 92 procent i hela befolkningen (1997: 4,97/100 000; 2014: 9,52/100 000). Se diagram nedan.
Det är svårt att förstå varför Socialstyrelsen ger en så grumlig bild i såväl pressmeddelande som den samtidiga rapporten ”Dödsorsaker 2014”, när det bara krävs någon timmes sökningar i deras statistikdatabas för att göra den skarpare. Men så länge bilden är grumlig finns naturligtvis ett stort behov av vidare utredningar, vilket myndigheten har fått i regeringsuppdrag att göra till februari 2016. Det går ut på ”att utveckla statistiken om drogrelaterad dödlighet” och ”ta reda på mer om de bakomliggande orsakerna”, enligt pressmeddelandet. Men hur ska detta kunna bidra till klarhet när myndigheten inte tar tillvara den information som redan finns i befintlig statistik och därmed inte ens riktar sökljuset på de åldersgrupper där problemen är allvarligast?
En sådan utredning ger bara regeringen respit med att vidta åtgärder här och nu. Utredning har blivit ett mantra som politiker upprepar så fort den ökande psykiska ohälsan kommer på tal. Men när alltfler unga människoliv står på spel har vi inte råd att vänta på utredningar utan måste använda den statistik och kunskap som redan finns.
Vad gäller ”bakomliggande orsaker” är det väl känt att brister i anknytning, omsorg och tillsyn utgör riskfaktorer för att ungdomar ska börja använda droger. Vi vet också att anknytningsforskning visar att barn behöver obruten närhet till en förälder i minst tre år och att dagens familjepolitik inte ger utrymme för det. Därför vore en uppenbar slutsats av befintlig kunskap att familjepolitiken måste förändras så att föräldrar får möjlighet att ge sina barn den tid de behöver för en trygg anknytning.
Källa: Socialstyrelsens statistikdatabas 2015.