(Replik på ledarartikel i Dagens Industri som tidningen avböjt att publicera)
Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson skriver i en ledare (15/11) att Sverige borde satsa på export av förskolan eftersom den håller ”världsklass”. Tyvärr stämmer inte denna beskrivning med verkligheten, där personalen tillhör landets sjukaste yrkeskår och alltfler forskare öppet varnar för konsekvenserna för barnen.
Den svenska modellen är inte så mycket att skryta med utomlands, däremot den svenska barnomsorgsmodellen, menar PM Nilsson. Dessvärre är hans bild alltför rosenröd och att kalla den ”världsklass” är lika ogrundat som när socialminister Annika Strandhäll sa detsamma om svensk sjukvård.
Att förskolan har högst förtroende i Svenskt kvalitetsindex säger inget om kvaliteten, hur bra barnomsorgen är för barnen. Föräldrar tenderar att se mer positivt på förskolans verksamhet än oberoende observatörer, troligen på grund av att de så gärna vill se positivt på den verksamhet som får förtroendet att ta hand om deras barn, skriver professor Ulla Waldenström i sin bok ”Mår barnen bra i förskolan?”. Hon har i flera år efterfrågat forskning i frågan, men mött hårt motstånd från det etablissemang som hjälpt till med modellbygget. Däribland Folkhälsomyndigheten som i somras svarade med en rapport som påstås bevisa att förskola är bra för alla barn, trots att underlaget uppvisar stora brister.
Tvärtom finns det starka indikationer på att kvaliteten inte alls är bra på många håll. Stora barngrupper, underbemanning, outbildad personal och Sveriges sjukaste yrkeskår tillhör vardagen – man kan verkligen fråga sig hur barnen mår då. Alltför ofta rapporteras det även om skadade eller borttappade barn och sexövergrepp. Enligt Skolinspektionen uppvisade 62 procent av de inspekterade förskolorna brister år 2016 och cirka en femtedel av alla förskolor gav inte barnen tillräckligt med uppmärksamhet och tillsyn.
Men det allra största problemet med den svenska barnomsorgsmodellen är sannolikt att den är så ensidig, att alla barn förväntas börja i förskola vid cirka ett års ålder. Det är alltså inget fritt val som PM Nilsson ger sken av när han skriver att förskolan ”attraherar över 95 procent av barnen”, utan närmast ett tvång från staten med hjälp av ekonomiska styrmedel som särbeskattning och förskolesubventioner på 70 miljarder kronor. I modellen finns inget utrymme för att barn är olika med olika behov som kan kräva andra former av barnomsorg, inte minst hemmaomsorg. Forskning som styrker detta förmedlas inte till föräldrar, men häromveckan tog forskaren Maarit Johnson och barnläkaren Hugo Lagercrantz bladet från munnen vid ett riksdagsseminarium och varnade för att tidig förskolestart kan leda till psykisk ohälsa.
Detta är långsiktiga risker som ansvariga politiker och myndigheter länge förnekat, trots att statistik visar att den ökande psykiska ohälsan bland unga började samtidigt som de första stora förskolekullarna kom upp i tonåren på 1990-talet. Denna ohälsoutveckling saknar motstycke internationellt, erkänner till och med Folkhälsomyndigheten.
Det är naturligtvis utmärkt om enskilda svenska förskoleföretag som håller hög kvalitet kan expandera utomlands, men att marknadsföra dem genom att skönmåla hela den svenska barnomsorgsmodellen är vilseledande och på bekostnad av barnen, Sveriges främsta framtidsresurs.
Susanne Nyman Furugård
Journalist, författare till ”Familjepolitikens ekonomi” och medgrundare av Power to Parents 2018