Varför ger Socialstyrelsen inte den STORA bilden av psykisk ohälsa?

I slutet av mars publicerade Socialstyrelsen en av sina viktigaste årliga rapporter, ”Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård samt tandvård”. En huvudslutsats var att den psykiska ohälsan fortsätter att öka, i synnerhet bland unga. Detta fick nästan ingen uppmärksamhet alls i media och vid en granskning av rapporten, förstår jag varför. Socialstyrelsen ger inte den stora bilden av utvecklingen, utan bara ett mycket begränsat utsnitt som inte gör det möjligt att förstå vad den beror på eller vad som kan göras åt den.

Rapportens statistik för psykisk ohälsa går högst tio år tillbaka i tiden, trots att Socialstyrelsen har tillgång till mycket äldre statistisk i sin databas och i publikationer som visar att den psykiska ohälsan ökat under minst 20 år. Det har jag själv grävt fram och publicerat i min rapport ”Familjepolitikens ekonomi”. Där framgår också att ökningen började när de första stora årskullarna av dagisbarn kom upp i tonåren, vilket är ett politiskt mycket känsligt samband då det ger skäl att ifrågasätta familjepolitiken.

När jag nu jämför Socialstyrelsens rapportdiagram och statistikuppgifter med mina (se fem exempel nedan), kan jag inte låta bli att undra om deras avgränsning beror på någon slags politisk hänsyn. Oftast går myndigheten bara nio år tillbaka i tiden i sin rapport, till år 2006, vilket är ännu märkligare eftersom det inte ens är ett jämnt tiotal år. År 2006 var inget utmärkande år i den psykiska ohälsostatistiken, däremot i politiken då en borgerlig regering tillträdde.

Jag frågade enhetschefen Eva Wallin som är ansvarig för rapporten på Socialstyrelsen om varför de valt år 2006, men hon visste inte. Hon menade dock att beställaren av rapporten – socialdepartementet med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) i spetsen – är väl förtrogen med att utvecklingen av psykisk ohälsa pågått över en längre tid, så de behöver inte få längre statistikserier än så här från Socialstyrelsen.

Men allmänheten då, undrade jag – och media? Om de inte får veta hur länge ökningen pågått, kan de ju inte förstå vad som kan ha orsakat den och trycka på politikerna att göra något som verkligen vänder den? Vilket regering efter regering hittills misslyckats med, trots att socialdepartementet haft tillgång till den stora bilden?

Detta hade Eva Wallin inget svar på, men hon lovade att föra fram min synpunkt som förslag till nästa årsrapport.

Dock brådskar det mer än så med att få den stora bilden allmänt känd, eftersom psykisk ohälsa är ”ett av våra stora folkhälsoproblem”. Om Socialstyrelsen ska leva upp till sin värdegrund och ”arbeta för medborgarnas bästa” är det inte rimligt att medborgarna ska behöva göra egna sökningar i Socialstyrelsens databas så fort de publicerar rapporter om hälsoläget, så som jag har gjort i tre år. Här följer fem exempel på hur otillräcklig bild vi får.

Exempel 1

Socialstyrelsen skriver:

”Förskrivningen av antidepressiva läkemedel och lugnande eller ångestdämpande läkemedel fortsätter att öka. […] Ökningen är störst bland ungdomar i åldrarna 15–19 år och förskrivningen ökar mest för flickor.”

Detta illustreras med ett diagram gällande antidepressiva medel och åren 2006-2014, som inte visar från vilket år läkemedelsförskrivningen egentligen ”fortsätter att öka”. Den ökningen startade i början av 1990-talet, enligt min research:

Antidepressiva medelUtifrån denna större bild framstår Socialstyrelsens fokus på perioden 2006-2014 som mycket märkligt, eftersom ökningen sedan 1991 är mycket större. Utvecklingen för lugnande medel, sömnmedel och antipsykotiska läkemedel följer samma mönster, vilket jag visat i ytterligare diagram i min rapport.

Exempel 2

Socialstyrelsen skriver:

”Sedan 2006 har det skett en kraftig ökning i andelen kvinnor och män som vårdas för depression och neuropsykiatriska tillstånd.”

Betoningen på förändringen sedan år 2006 får det att framstå som att det inte varit en kraftig ökning tidigare. Men tittar man på den grupp som ökat mest, unga i åldrarna 15-24 år, och samtliga diagnoser i psykiatrisk slutenvård, ser man att ökningen har pågått sedan åtminstone 1991:

SlutenvardI min stora bild blir det också tydligt att ”en kraftig ökning” började cirka tio år innan Socialstyrelsens fokusperiod, det vill säga redan under den andra hälften av 1990-talet.

Exempel 3

Socialstyrelsen skriver:

”Som figur 1 visar är det framför allt kvinnor upp till 24 år som vårdas för depression och ångest medan unga män vårdas för neuropsykiatriska tillstånd.”

Det är märkligt att Socialstyrelsen i sitt diagram väljer att fokusera på åldersgruppen 0-24 år, fastän problemen är vanligast i åldrarna 15-24 år. Genom att myndigheten räknar på 0-24 år i stället för 15-24 år blir det genomsnittliga antalet drabbade lägre och följaktligen blir Socialstyrelsens kurvor mindre allvarliga, visar min research:

PsykvardExempel 4

Socialstyrelsen skriver:

”Fram till och med 2008 ökade antalet personer som vårdats i slutenvården till följd av en avsiktligt självdestruktiv handling, men därefter har det skett en minskning.”

Här kortar myndigheten ned sitt tidsperspektiv till sju år, 2008-2014 då självskadorna minskat, medan ökningsperioden dessförinnan inte specificeras med när den började och från vilka nivåer. Jämför man med de äldsta data jag funnit från 1997, visar det sig att nettoökningen fram till 2014 fortfarande är stor trots minskningen de senaste åren:

SjalvskadorI siffror motsvarar utvecklingen i den stora bilden en ökning på 36 procent bland kvinnor i åldrarna 15-19 år och 51 procent i åldrarna 20-24 år under perioden 1997–2014. Även bland män i åldrarna 20-24 år skedde en tydlig ökning på 53 procent, men dock från lägre nivåer. Men Socialstyrelsen nämner inte alls nettoökningen i sin rapport utan väljer rubriken och vinkeln ”Självskador minskar”.

Exempel 5

Socialstyrelsen skriver:

”Bland unga i åldrarna 15–24 år har det skett en viss ökning av självmorden det senaste decenniet.”

Någon närmare specifikation av ”en viss ökning” ges inte, vare sig i siffror eller diagramform. Men i Socialstyrelsens databas finner jag att ökningen är 36 procent, vilket är betydligt mer än vad som är rimligt att beskriva som ”en viss ökning”. Går man längre tillbaka i tiden än Socialstyrelsens fokusperiod, till år 1997 som är det äldsta sökbara året i databasen, får man en ännu allvarligare bild. Självmordstalen bland unga män (15-24 år) har då ökat med 41 procent, medan självmordstalen har minskat kraftigt bland vuxna män i övriga befolkningen. Bland unga kvinnor (15-24 år) har självmordstalen ökat med 7 procent, medan de varit oförändrade bland vuxna kvinnor i övriga befolkningen.

SjalvmordOvanstående fem exempel på hur Socialstyrelsen inte ger den stora bilden av psykisk ohälsa är tyvärr inte några enstaka undantag, utan vanligt förekommande i många års publikationer som jag gått igenom. För fler exempel: sök på ordet ”anmärkningsvärt” i min rapport ”Familjepolitikens ekonomi”.

Susanne Nyman Furugård

Det här inlägget postades i 2016. Bokmärk permalänken.