(Publicerad på Det Goda Samhället 2016-04-15)
Den 8 mars trillade polletten ner. Jag hade vid ett par tillfällen bemött överläkaren och professorn Agnes Wolds felaktiga uttalanden i familjepolitiken och en minnesbild började göra sig påmind utan att klarna helt. Hennes mediala framfart som guru i alla slags frågor liknade ett fenomen jag sett förut. När Expressen utnämnde henne till ”Årets kvinna” på kvinnodagen kom jag på vem minnesbilden handlade om: den karismatiske finansmannen Refaat El-Sayed som sol- och vårade journalistkåren och näringslivet på 1980-talet.
1985 utsågs han till ”Årets svensk” efter att ha valsat runt på löpsedlarna i ett par år med sina skojiga citat och storvulna affärsidéer i bioteknikföretaget Fermenta. En dryg månad senare avslöjade miljökämpen Björn Gillberg – i sin egen tidning Miljö & Framtid, för ingen journalist hade nappat på hans tips – att Refaat El-Sayed bluffat om sin doktorshatt och att Fermenta begått mångåriga miljöbrott. Volvo backade ur en planerad storaffär och näringslivet vände honom ryggen, media likaså. Så småningom dömdes han till sex års fängelse för bland annat bokföringsbrott och svindleri. Aktieägarna, varav många anställda, fick se Fermentas börsvärde rasa från 11 miljarder kronor till nästan ingenting på bara ett år.
När jag och en klasskamrat på Journalisthögskolan i vårt avslutande arbete 1986 granskade medias hantering av Refaat El-Sayed innan fallet, framgick det tydligt att journalisterna inte hade varit så kritiska som de normalt brukade vara mot ”kapitalister”. I många skildringar fanns ett inslag av klassidentifikation som förmildrande omständighet, ja rent av förblindande: Refaat El-Sayed var invandrarpojken som startat med två tomma händer och trots sina framgångar var han fortfarande socialist och bodde i en vanlig hyreslägenhet i en förort.
I dag verkar ”feminist” kunna ge frikort i media. I alla fall för Agnes Wold som tar alla chanser att predika jämställdhet enligt den socialistiska definitionen om att alla ska göra lika. Att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten var därför hennes viktigaste budord i Expressen i samband med utmärkelsen. Samtidigt avfärdade hon all forskning om barns anknytning till sina vårdnadshavare som påhitt och forskningens upphovsman som ”kvinnohatare”. Detta publicerades rakt av som direktcitat utan faktakoll eller frågor från journalisten.
Tio dagar senare ifrågasattes påståendet i en debattartikel i Expressen av Madeleine Lidman från Hemmaföräldrars nätverk. Hon hänvisade till ett flertal väletablerade forskare inom anknytning, som visat hur central den processen är för barns utveckling och möjligheterna till en god psykisk hälsa senare i livet. Till dags dato har Agnes Wold inte svarat och redovisat sitt faktaunderlag. Ej heller har någon journalist följt upp kritiken.
På samma sätt har Agnes Wolds olika råd i flera andra tidningar, radio och TV sluppit journalistisk granskning. Endast i sociala media har de sporadiskt tillbakavisats av enskilda sakkunniga i alltifrån familjepolitik och miljöfrågor till hennes eget område smittrisker.
Precis som med Refaat El-Sayed verkar media uppfatta Agnes Wold som en frisk fläkt och därför en värdefull läsarmagnet. Många journalister säger sig ”gilla” henne och flera tycker att det är upp till publiken att välja om de vill tro på vad hon säger eller inte. Det är en märklig hållning, eftersom det är svårt för en vanlig läsare/lyssnare/tittare som inte har kunskap i sakfrågan att våga ifrågasätta en sådan auktoritets råd. Råd som kan få allvarliga hälsoeffekter om de är felaktiga. Det är ju vad journalister konsekvensneutralt ska granska å deras vägnar. Människor ska inte behöva vara beroende av att någon enstaka påläst och orädd debattör lyckas få en ifrågasättande artikel publicerad. Det borde vi ha lärt av historien med Refaat El-Sayed.
Susanne Nyman Furugård är journalist, författare till Familjepolitikens ekonomi, initiativtagare till föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU.