Myndigheter bygger vidare på myten om “jämställdhet = 50/50”

Efter Försäkringskassans kritiserade “uppfostringsfilm” om att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten, tar nu Sveriges alla länsstyrelser över (S)tafett-pinnen och kampanjar för samma sak. För våra skattepengar, mot majoritetens vilja. Och de gör det på ett mycket osakligt och ohederligt sätt, för att uttrycka det milt.

Både Försäkringskassan och länsstyrelserna är myndigheter som arbetar åt regeringen och får sina instruktioner från den, men där står bara att de ska verka för jämställdhet mellan föräldrar.  När de väljer att kampanja enligt den socialistiska tolkningen av jämställdhet som går ut på att alla ska göra lika, väljer de att bedriva ideologisk lobbying. För det är ingen absolut sanning att  “jämställdhet = 50/50”, det har jag skrivit om tidigare här. Beroende på ideologi finns det olika tolkningar. Enligt exempelvis den liberala tolkningen handlar jämställdhet om att ge alla lika möjligheter att få välja fritt. Tyvärr argumenterar länsstyrelserna inte bara ideologiskt, utan också osakligt och ohederligt, vilket jag ska visa på här genom att granska deras kampanjsajt #delapådet sida för sida. Lägg märke till siffernoterna i bilderna, som jag sedan kommenterar.

Sidan 1:

1. Här slås fast att den enda skillnaden mellan mammor och pappor är omgivningens förväntningar på deras roller. Inget om att biologiska skillnader mellan kvinnor och män kan ha betydelse för hur de utövar sitt föräldraskap, ej heller att individer är olika sinsemellan. Det är en så typiskt socialistiskt fyrkantig och nedlåtande syn på människor, vilken understryks av den överlägsna slutklämmen: “Lär dig dela på det!” (2)

Sidan 2:

Här gör länsstyrelserna anspråk på att barnkonventionen och anknytningsteorin – två tungviktare i debatten om barns behov – ger stöd för 50/50-tolkningen, vilket inte är sant.

1. Att föräldrar har “gemensamt ansvar” är inte synonymt med att de ska dela lika på föräldrapenningen. Föräldraansvar omfattar mer än bara tid tillsammans med barnet, det handlar bland annat om ett ansvar att se till att barnet får en god omvårdnad oavsett av vem. Med länsstyrelsernas logik skulle föräldrars ansvar upphöra om barnet börjar i förskola, vilket det naturligtvis inte gör.

2. Citatet från Försäkringskassan om barns relationer från “spädbarnsåldern” stämmer inte överens med den mycket väletablerade anknytningsforskningen, som visar att upp till cirka tre års ålder har barnet behov av “fysisk närhet till en eller ett par specifika personer”. Det måste alltså inte vara flera personer utan räcker med en. Men det allvarligaste felet med citatet är vad som INTE står om anknytningsforskningen, nämligen att separation från den primära anknytningspersonen är mycket känsligt under barnets första tre levnadsår.

Hur varje barn reagerar är individuellt eftersom barn är olika, liksom föräldrar och varje relation dem emellan. Men att kategoriskt påstå – som länsstyrelserna gör – att ALLA barn mår finfint av att få den här känsliga tiden uppsplittrad millimeterlika mellan mamman och pappan, går stick i stäv med anknytningsforskningen. En sådan myndighetsuppmaning är också ett brott mot barnkonventionen som i artikel 3 säger att “barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.”.

Sidan 3a:

1. Påståendet om “världens mest generösa system för föräldraförsäkring” är en myt som jag tidigare bemött här.

2. Här hävdas det att 50/50-delning har positiva effekter på individ- och samhällsnivå, utan att någon forskning redovisas. Däremot är det känt att det har negativa effekter då det ökar sjukskrivningarna, vilket till och med Försäkringskassans fått erkänna utifrån sin statistik.

3. Det är märkligt att länsstyrelserna inte anger vilket faktaunderlag de har till påståendet att “majoriteten av föräldrar” vill dela mer lika. Vad som däremot tydligt framgått av flera olika opinionsundersökningar är att en stor majoritet INTE vill att staten ska bestämma hur de ska dela.

Sidan 3b:

1. Försäkringskassan har länge försökt göra gällande att kvoteringen 1995 och 2002 ledde till ett ökat uttag av pappadagar. Detta är en myt som bloggaren Rebecca Weidmo Uvell stuckit hål på så framgångsrikt att ISF (Inspektionen för socialförsäkringen) som är källa här, bara uppger att det är andelen föräldralediga pappor som ökat efter 1995. ISF säger däremot inget om att det totala uttaget av pappadagar blev LÄGRE under fyra år efter kvoteringen 1995 jämfört med innan, som Weidmo Uvell visat.

2. Från 1999 började pappornas andel av det totala uttaget av föräldrapenning öka allt mer för varje år, men efter införandet av en andra pappamånad 2002 avtog ökningstakten, enligt Weidmo Uvell. Det är alltså felaktigt att påstå som länsstyrelserna/ISF gör här att den mindre ökning som skedde efter 2002 var ett “resultat av införandet”, eftersom ökningen redan var en trend sedan flera år.

Sidan 4:

Här bör först noteras att samtliga källor är – liksom på övriga kampanjsidor – från myndigheter och utredningar underställda regeringen. (SOU = Statens offentliga utredningar, Ds = Departementsserien) De är alltså inte några oberoende källor.

1. Om föräldrar under en period väljer att jobba mindre för att ägna mer tid åt barnen och sedan får sämre “möjligheter att utvecklas på arbetsmarknaden”, är det inte självklart att lösningen är att de ska sluta ta hand om barnen. Det kanske är på arbetsmarknaden som politiska åtgärder behövs, för att vi exempelvis ska bli bättre på att se värdet av föräldraskap? Det är faktiskt den bästa ledarskapsskolan, enligt många. Tiden med barnen är också många gånger en inspirationskälla och morot för många föräldrar att starta eget företag, vilket det är stort behov av i det här landet.

2. SOU:s påstående att “det ojämna hem- och omsorgsarbetet” är orsaken till att kvinnor är mer sjuka är en förvanskning av slutsatsen i ursprungsstudien från 2011, som säger att det är kombinationen av yrkesarbete och föräldraskap som är orsaken. Om ekvationen inte går ihop finns det alltså två faktorer att ifrågasätta. Och den löses inte genom att heltidsarbetande pappor tvingas ta mer ansvar hemma, för då blir de mer sjuka. (Fast Försäkringskassan tycker det: bättre att människor är mer sjuka men 50/50-jämställda än mindre sjuka men inte 50/50-jämställda. En paradoxal slutsats som går helt emot deras verksamhetsmål om att få ner sjuktalen och är svår att förklara med annat än ideologisk blindhet.)

3. Siffrorna kan tolkas på många sätt och det behöver inte vara negativt, som kampanjen vill. Ökningen till 17 procents uttag vid två år kan till exempel tolkas som att fler pappor känner att de behövs för barnet när det blir lite större. I så fall finns det snarare anledning för länsstyrelserna att kampanja EMOT regeringens planer på att begränsa möjligheterna att ta ut föräldradagar efter att barnet fyllt två år.

4. Självklart är närvarande pappor viktigt under barnens hela uppväxt, både för barnen och för papporna. Men att 50/50 under det första året har en avgörande inverkan på pappornas “riskbeteenden och dödlighet” finns det inget belägg för i SOU-betänkandet som länsstyrelserna hämtat sitt citat ifrån. De har nämligen klippt bort en mening som hör ihop med citatet: “det kan vara svårt att visa de direkta effekterna av mäns föräldraledighet vad gäller jämställdhet”.

5. “En god relation med barnet” skapas inte bara under föräldrapenningsbetald tid, utan även när den förälder som inte tar ut föräldrapenning är hemma. Före och efter jobbet, på helgerna, om föräldern jobbar hemifrån, är sjuk, arbetslös eller studerar, etc. Det är tid som inte syns i någon statistik.

6. Detta citat är helt lösryckt ur sitt sammanhang och handlar inte om föräldraledigheten. I SOU-betänkandet står det att det är mödra- och barnavårdscentraler som ibland ger papporna en “sekundär” roll genom att inte ordna pappagrupper.

Sidan 5 innehåller citat från tre föräldrapar, naturligtvis positiva till 50/50. Jag finner ingen anledning att kommentera dem, utan kan bara konstatera att var och en endast kan uttala sig för sig själv och vad som fungerar bäst för deras barn och familj, eftersom alla är olika. Därför behövs valfrihet.

Sidan 6:1. Här kan man undra vad som är hönan eller ägget i fråga om amningen? Kanske är det så att färre barn helammas vid sex månader på grund av att mammor stressas till att kunna lämna över till pappan så snart som möjligt? Och vilken rätt har länsstyrelserna att med sitt 50/50-påbud gå in och avbryta helamningen för de återstående 13 procenten?

Sidan 7:1. Tipset om att “planera i förväg” innan barnet är fött vittnar åter om en socialistisk fyrkantig människosyn. Inget utrymme för att barn är olika individer, föräldrar likaså, förlossningar är olika, mammor mår olika efteråt, barn likaså, föräldrar reagerar olika på den nya situationen, har olika styrkor och svagheter, att det tar tid att lära känna sitt barns personlighet och behov, etc – en massa saker som föräldrar kan behöva vänta in och se för att kunna bedöma hur de vill lägga upp föräldraledigheten. (Liksom barnomsorgen därefter, för det går inte att veta på förhand om förskola passar barnet eller om det behöver något annat alternativ – fastän vår socialistiska familjepolitik försöker få oss att tro det.) Att uppmana människor till att åsidosätta allt detta och “planera i förväg” är lika illa verklighetsförankrat som femårsplanerna i Sovjet.

Slutligen: Trots alla dessa anmärkningar på innehållet i länsstyrelsernas 50/50-kampanj är de inte det värsta med den, utan det är vad som helt saknas i den: barnperspektiv. Kampanjen utgår inte alls från modern forskning om barns omsorgsbehov, som visar att barn är olika med olika behov. När de körs över ökar risken för psykisk ohälsa, vilken redan i dag är alarmerande bland unga. Men vi ser också att även föräldrar drabbas alltmer.

De enda som mår bra av påtvingad 50/50-jämställdhet är länsstyrelsernas uppdragsgivare – regeringen – som kan bocka av ett ideologiskt mål.