Kommentarer till ”barnexperter” och politiker i Sveriges Radio

Sisuradio, Sveriges Radios utlandssändningar på finska, uppmärksammade vårt upprop Hållbar familjepolitik NU i tre program under juli månad. Programmen var en del av kanalens bevakning av viktiga politiska frågor inför höstens svenska riksdagsval.

Christian Sörlie Ekström medverkade i samtliga, därutöver intervjuades två ”barnexperter” i det första programmet, fyra politiker i det andra samt två föräldrar i det tredje.

Eftersom programmen var på finska har vi dokumenterat alla svenska intervjuer nedan (markerade med indragen kursiv text) och passar samtidigt på att kommentera uttalandena från ”barnexperterna” och politikerna, som var rätt anmärkningsvärda men tyvärr är vanligt förekommande. För den som förstår finska och vill höra programmen i sin helhet går det att klicka på respektive programrubrik. Det tredje och sista programmet var enbart på finska och det har vi dessvärre ingen länk till.

Studio Sisu 22 juli 2014 kl 16:10

Christian Sörlie Ekström:
”Det är inte upp till staten att styra hur vi ska uppfostra våra barn. Den modellen som staten styr oss att uppfostra eller vara med våra barn i dag, den leder – delvis i alla fall – till psykisk ohälsa.

Om vi skiljer barn från deras primära vårdnadshavare redan vid ett års ålder så avbryter vi anknytningen. Anknytning är oerhört viktigt för att vi ska få en plattform som vi sen i livet ska kunna använda för att stå emot stress och påfrestningar. Har vi inte den här [trygga anknytningen] så får vi betydligt större sannolikhet för att drabbas av psykisk sjukdom, helt enkelt.

Staten ska ta de pengar som en förskoleplats kostar och ge det till föräldrarna, så att föräldrarna får välja. Har de dessa pengar – mellan tio och femton tusen kronor i månaden – så kan de välja att stanna hemma mycket längre med sina barn. Och det är bra för barnen och det måste vi prioritera.

Barnet behöver sina föräldrar upp till [minst] tre år ungefär, som är den sköraste perioden. Hur man sen delar ”hemmavarandet”, så att säga, det måste få bli upp till varje familj hur man gör det. Det här är alltså inte en diskussion kring mammans rättigheter eller pappans rättigheter eller jämställdhet eller någonting sådant. Vi ser det ur ett barnperspektiv och det måste vara högsta prioritet.”

Barn- och ungdomsläkare Sven Bremberg, docent vid Karolinska Institutet:
”Vad jag känner till finns inga studier som är gjorda för att mäta anknytningsmönster med eller utan förskola. Jag tror knappast att jag har missat något sådant.”

Vår kommentar:
Bremberg ljuger. Såsom barn- och ungdomsläkare med lång erfarenhet vet han att det finns hyllkilometer med anknytningsstudier från flera decennier av till allra största delen samstämmiga forskare, med Ainsworth och Bowlby i spetsen. Han vet vad de visar om anknytningens betydelse: Om man separerar ett ettårigt barn från den som det knutit an till, oftast modern, avbryter vi något som vid just ett års ålder är som allra skörast. En anknytning som, om den inte blev förstörd, skulle fortgått långt upp i det mer vuxna barnets liv.

Bremberg vet också, naturligtvis, att vi nu på ett påtagligt sätt ökar riskerna för att detta barn inte får sin stabilitet och plattform för att stå emot stress och motgångar. Något som allt oftare leder till den i dag epidemiskt utvecklade psykiska ohälsan.

Om Bremberg ändå saknar studier är det märkligt att han inte själv initierat sådana från sin inflytelserika position som barnhälsoexpert vid Statens folkhälsoinstitut under flera decennier. År 2010 skrev han på Folkhälsoinstitutets hemsida om en undersökning från år 2000 som väckt stor uppmärksamhet då den konstaterat att ”38 procent [av svenska barn] uppvisade någon form av otrygg anknytning vid 15 månaders ålder”. (Sidan försvann 2013 vid omgörning till Folkhälsomyndigheten, men finns sparad här.) Ändå nöjer han sig med att tio år senare konstatera på hemsidan: ”Några ytterligare svenska studier har inte publicerats.” Och nu 14 år senare håller han fast vid samma inställning: vi vet inget mer.

Rimligen borde det åligga en myndighet som Folkhälsoinstitutet och dess ansvarige för barnhälsofrågor (t o m 2013 Sven Bremberg) att följa upp sådana alarmerande höga siffror för otrygg anknytning. Sannolikt kan de vara ännu högre i dag eftersom den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga. Och förmodligen skulle siffrorna stiga ytterligare om man undersökte barn som är äldre än 15 månader, med tanke på att anknytningsteorin betecknar tiden fram till tre-fyra års ålder som mycket känslig.

Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet:
”Det är ganska intressant, det blomstrar upp med jämna mellanrum och det handlar ju mer om politik än realism egentligen. Därför det finns faktiskt inga stora studier som är gjorda – metastudier där man har tittat på andra studier – som visar något negativt av att barn är i förskolan från tidig ålder. Tvärtom. Sen ska man veta att i Sverige är de extremt sent i förskola i jämförelse med de flesta andra länder. Vi har ett och ett halvt års föräldraledighet. I många länder börjar barnen vid sex veckor eller någonting [liknande]. Så det går inte att jämföra på samma dag. Samtidigt som jag säger det så handlar det naturligtvis om kvaliteten på verksamheten, det måste vara en bra verksamhet med professionella pedagoger.

Det [här uppropet Hållbar familjepolitik NU] är mer en politisk fråga där det handlar om att någon vill få tillbaka kvinnorna till spisen och barnen. Jag uppfattar att det är det som det handlar om.”

Vår kommentar:
Även Pramling Samuelsson borde känna till ovanstående hyllkilometrar med anknytningsstudier, trots att det inte varit fokus för hennes egen statligt finansierade forskargärning i cirka 20 år som enligt egen utsago varit inriktad på ”hur man i förskolan kan bidra till barns tidiga lärande och förskolans innehåll.”

Om Pramling Samuelsson ljuger skall hon naturligtvis inte ha ämbetet kvar, det är ju vi som betalar, men främst barnen, men om hon inte vet bättre skall hon också befrias från sin tjänst. Känner hon inte till anknytning finns det säkert andra som kan det här bättre. Är man forskare som får lönen från oss skattebetalare är det helt förbjudet att ljuga. Det är också förbjudet att uttala sig offentligt om saker man inte har någon täckning för. (Källa: EU, SILC-utredningen 2012)

Pramling Samuelsson har även fel i sitt påstående om att Sverige är extremt sent med förskolestart. Svenska barn innehar, tillsammans med danska, troligen världsrekord i tidig institutionalisering enligt utvecklingsbiologen Niels Arbøl i Danmark.

Sedan raserar Pramling Samuelsson själv grunden för sin ståndpunkt, eftersom hon anför kvaliteten på verksamheten som en förutsättning. Att denna brister på många håll i dag är ju allmänt känt och ofta rapporterat, med stora barngrupper och lite personal som i värsta fall är pedofiler i stället för pedagoger. Hur mycket skulle det kosta av skattemedel utöver dagens dagissubvention på ca 10 000 kr/mån/barn att höja kvaliteten till en ”bra” nivå överallt? Skulle motsvarande belopp kunna göra det möjligt för fler föräldrar att själva ta hand om sina barn och ge dem en minst lika bra omsorg?

I brist på svar på dessa frågor tillgriper Pramling Samuelsson etablissemangets klichéstämpel för att tysta kritiker: ni vill föra kvinnorna tillbaka till en tillvaro underordnad männen. Trots att vårt förslag skulle innebära ett stort steg framåt för jämställdheten i och med att man uppvärderar sådant arbete som kvinnor historiskt sysslat med – i stället för att som familjepolitikens försvarare säga att det inte har något värde – och därmed gör det mer intressant även för män. Med tanke på att genomsnittsinkomsten år 2012 låg på 23 475 kronor före skatt, torde Sveriges genomsnittliga tvåbarnsmamma/pappa knappast uppleva det som en ”fälla” att få cirka
20 000 kronor i månaden och en möjlighet att ge barnen en stabilare uppväxt.

Sisuradio 24 juli 2014 kl 16:04

Ida Legnemark (V):
”Jag tror inte att det är farligt för barn att vara i barnomsorg eller förskola, tvärtom att man kan lära sig och utvecklas mycket där. Men då måste det också finnas förutsättningar för barn och personal att få lugn och ro och trygghet och faktiskt arbeta pedagogiskt, även med de mindre barnen. Men det är svårt om man har de stora barngrupper som vi ser i dag.”

Vår kommentar:
Legnemark ”tror” på något som hon sedan erkänner inte fungerar i praktiken, och bekräftar därmed att barn far illa av nuvarande system. Att basera en familjepolitik på vad enskilda politiker eller partier ”tror” är oseriöst; vi refererar till vetenskapliga fakta och det är vad som borde ligga till grund för en hållbar familjepolitik. Vi talar om forskningen kring anknytning som visar vikten av en obruten sådan tills barnet är minst tre år för att minska riskerna för psykisk ohälsa i högre åldrar. Legnemark pratar om lärande, men forskning visar att barn inte behöver pedagogik när de är så små. Och äldre barn kan även få det på andra sätt än genom förskola.

Tomas Tobé (M):
”Vi är oroliga över att vi kan se [att det är] för stora barngrupper, särskilt i de lägre åldrarna. Det måste vi försöka arbeta bort, men vi tror mer att det handlar om att vi ska gå in med statsbidrag och minska barngrupperna där de är för stora, inte att vi sätter en siffra på nationell nivå för att behoven kan variera väldigt mycket ute i landet.”

Vår kommentar:
Tobés svar vittnar om en djup okunnighet om barns behov, om det enda problem han och moderaterna kan se med dagens familjepolitik är för stora barngrupper. Känner de inte alls till all den forskning som gjorts sedan Alva Myrdal lade grunden för denna industriella och omänskliga syn på barn och föräldrar på 1930-talet?

Anknytningsforskningen är den mest kända och visar på viktiga gemensamma behov hos alla barn. Nära kopplat till detta är forskning om mentalisering, självkänsla och omsorg. Sedan har även individuella behov uppmärksammats i forskning om bland annat medfödda personlighetsdrag som högkänslighet och introversion. Mellan 30 och 60 procent av alla barn är introverta och/eller högkänsliga, vilket innebär att de har ett större behov av lugn och ro och att få vara för sig själva snarare än i stora barngrupper – och det behovet kvarstår under hela uppväxten.

Christian Sörlie Ekström:
”Vi har ett politiskt system som styr i en enda riktning och det finns ingen som helst möjlighet att komma ur den fållan. Troligen styrs det här [särskiljandet av barn från deras föräldrar] hårdast i världen i Sverige, med ekonomiska styrmedel för att vi ska skiljas från våra barn. Vi har ingen annan möjlighet, inget annat val.”

Paula Bieler (SD):
”Vi ser det definitivt inte som något negativt att vara hemma med familjen. Vi vill exempelvis stärka vårdnadsbidraget och göra det möjligt för fler familjer att välja som de vill. Vi tror att det är positivt att anknytningsprocessen får pågå under en längre tid. Det är bara positivt att de familjer som vill och känner att de kan, också får möjlighet att ha barnet hemma en längre tid.”

Vår kommentar:
Det är positivt att Bieler/SD erkänner barns behov av mer tid med sina föräldrar för att utveckla en god anknytning, samt att partiet vill underlätta detta val genom att höja vårdnadsbidraget. Men någon reell valfrihet blir det inte förrän vårdnadsbidraget är lika stort som dagisbidraget (år 2013 i genomsnitt cirka 10 000 kr/barn/mån) och räcker lika länge, det vill säga fram till skolstart. Allt annat är ologiskt; det är barnets pengar.

Victoria Kavesa (Fi):
”Vi har ju en väldigt generös föräldraförsäkring i Sverige om man jämför med många andra länder. Om man vill stanna hemma längre så kan man ju göra det, men själva föräldraförsäkringen ska ändå vara delad lika.”

Vår kommentar:
Det är en myt att Sverige har en så generös föräldraförsäkring. Föräldrapenningen under barnets första 1,5 år må vara ekonomiskt generös i internationell jämförelse, men sedan tar en mycket ogin familjepolitik vid där samhället med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att skiljas från sina barn. I internationell jämförelse är Sverige tillsammans med Danmark troligen världsledande i tidig institutionalisering av barn, enligt den danske utvecklingsbiologen Niels Arbøl. Vi har också länge haft det högsta skattetrycket i världen och fortfarande har vi det femte högsta skattetrycket i Europa och världen. Vi har alltså inte råd att stanna hemma som föräldrar i många andra europeiska länder har. Vi måste ut och jobba och skiljas från barnet vid ett år. Det är fakta och precis tvärtemot vad Kavesa/Fi påstår.

Kavesa antyder att det skulle finnas något fritt val att stanna hemma med sina barn längre, vilket också är en myt som dock avlivas i rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”. Det fria valet finns inte eftersom politikerna redan på 70-talet byggde in starka ekonomiska morötter/piskor i systemet för att alla föräldrar skulle välja barnomsorg utanför hemmet. Ett av de kraftfullaste ekonomiska styrmedlen var avskaffandet av sambeskattning 1971 som innebär att ”det fria valet” att ta hand om sitt barn hemma i dag kostar genomsnittsfamiljen 42 procent mer än att välja den barnomsorg som familjepolitiken påbjuder.

Men även utan dagens särbeskattning kan man inte tala om någon reell valfrihet så länge dagis alltsedan 70-talet subventionerats kraftigt och ensidigt (år 2013 i genomsnitt cirka
10 000 kr/mån/barn under sex års tid) medan det andra alternativet, hemmabarnomsorg, inte får några pengar alls i de flesta kommuner eller på sin höjd vårdnadsbidrag på 3 000 kr/mån/barn under två års tid. Totalt erbjuder alltså samhället föräldrar
cirka 720 000 kr/barn i dagisbidrag, men bara 72 000 kr/barn i vårdnadsbidrag – mindre än en tiondel av dagisbidraget – eller inget bidrag alls i majoriteten av landets kommuner.

Det här inlägget postades i 2014. Bokmärk permalänken.