8 av 10 väljare vill inte ha kvotering av föräldraförsäkringen, visar en färsk Sifo-undersökning. Ändå driver regeringen på för att öka tvångsdelningen. Men även allianspartierna styr mot samma jämställdhetsmål fast med morot i stället för piska. Förutom att det går emot vad deras väljare vill, så leder det till ökad sjuklighet – och ojämställdhet.
Den 2 maj avslutas remissrundan för regeringens utredningsförslag om att förkorta föräldrapenningen till 15 månader och låsa en tredjedel till vardera föräldern. Under våren har fackförbund och arbetsgivarorganisationer lobbat hårt till stöd för regeringens mål och för att få fler partier med på det.
Att fackförbund som exempelvis Kommunal, TCO och Ledarna stödjer regeringen är kanske inte någon överraskning, inte heller den offentliga sektorns arbetsgivare SKL. Men många höjde på ögonbrynen när Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro nyligen hakade på och ville halvera föräldraledigheten.
Skälet påstås vara jämställdhet och syftar på den socialistiska tolkningen om lika utfall, 50-50. Eller ”jämn fördelning” som regeringen formulerat det i sina jämställdhetspolitiska mål. Men det ger inte jämställdhet – tvärtom.
Grundbetydelsen av jämställdhet handlar om lika möjligheter för kvinnor och män att forma sina liv som de vill. Frihet alltså. Målet om lika utfall kör över dem som inte vill göra lika, genom att tvinga dem till vissa val för att få jämna siffror. Det är ofrihet, för då har de inte fått lika möjligheter. Därmed leder 50-50-målet till ojämställdhet.
Det här motsatsförhållandet försöker regeringen och dess stödtrupper bluddra bort genom att prata om både lika möjligheter och lika utfall i samma andetag. Men det går inte att ha båda begreppen som mål, fastän de försöker att ge sken av det och går så långt som att baka ihop dem till självmotsägelser som ”jämställd fördelning” och ”jämställt uttag”.
Vad de inte berättar är att mammors sjukskrivningar fördubblas mot pappornas när de tvingas lämna ifrån sig sina barn och börja jobba efter föräldraledigheten, för att passa in i 50-50-mallen. Inte heller säger de något om konsekvenserna av att heltidsarbetande pappor uppmanas att ta mer ansvar för hem och barn – då blir de mer sjuka visar Försäkringskassans statistik. Medan båda föräldrarna blir mindre sjuka om en är huvudförsörjare och en är huvudansvarig i hemmet.
50-50-förespråkarna påstår sig också värna om barns behov av sina pappor, men då är det mycket märkligt att de inte ser det behovet längre än barnets första år. Därefter verkar barnet inte behöva någon förälder alls. Det här beror på att de inte har någon kunskap om barns behov. Forskning visar att barn behöver minst tre år med sina föräldrar för en trygg anknytning, många ännu mer tid eftersom barn är olika. Dessutom är ju föräldrar olika och familjers livssituation skiljer sig åt. Struntar staten i det och bara tvingar föräldrar kan det få negativa konsekvenser för både barnet, föräldrarna och familjen som helhet. Detta är sannolikt en förklaring till den ökande psykiska ohälsan bland barn och föräldrar, vilket jag visat på i rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”.
Det är uppenbart att det är dags att slopa 50-50 som jämställdhetsmål och icke-socialistiska partier borde gå i bräschen, eftersom de traditionellt har förespråkat den liberala tolkningen av jämställdhet som lika möjligheter. Nyligen markerade Sverigedemokraterna och Medborgerlig Samling i varsin debattartikel att de tar avstånd från denna styrning av människor. Tyvärr hörs inte samma från allianspartierna, som i stället har anpassat sin familjepolitik alltmer till jäm(S)tälldhet med förslag på pappamånader, jämställdhetsbonusar med mera. Dessutom driver flera av deras kvinnoförbund och ungdomsförbund ännu hårdare krav om tvångsdelning av föräldraförsäkringen. Men kvotering eller bonusar är bara två sidor av samma mynt, piska eller morot för att nå 50-50-målet. Det är helt oansvarigt med detta sjukdomsfacit.
Susanne Nyman Furugård
Vill du att föräldrar själva ska få bestämma över föräldraledigheten och vilken omsorg som passar deras barns behov – skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!