Mycket tro och lite forskning i barnläkarens råd till regeringen

Med knappt två veckor kvar till att regeringens utredning om föräldraförsäkringen ska vara klar med sina förslag till förändring, har jag granskat utredarens expertintervju med barnläkaren Lars H Gustafsson. Precis som i den andra intervjun med Agnes Wold, baseras hans råd till utredningen mest på ideologisk övertygelse och egna erfarenheter från 1970-talet. Modern forskning om barns omsorgsbehov verkar han inte ha koll på, ej heller den ökande psykiska ohälsan bland barn och föräldrar.

Temat för intervjun var hur ”föräldraförsäkringen skall verka för barnets bästa” och då verkar det ju onekligen klokt att fråga en barnläkare, som kan förväntas bidra med expertis ur barnets perspektiv. Tyvärr infrias aldrig detta utan Lars H Gustafsson talar hellre om ett annat perspektiv, jämställdhet. Och då avses den socialistiska tolkningen av jämställdhet – att alla ska göra lika – det vill säga dela 50/50 på föräldrapenningen och sen jobba heltid, vilket är regeringens mål.

På politiskt manér backar barnläkaren upp detta mål med självklarheter som vem som helst skulle kunna skriva under på, utan att för den skull dela hans och regeringens tolkning* av jämställdhet: ”båda är lika mycket föräldrar”, ”behovet av båda föräldrarna”, ”bra för barnet att ha en trygg anknytning till båda föräldrarna”, ”de allra flesta föräldrar…vill vara delaktiga båda två”. Varför det här skulle vara synonymt med att föräldrars deltagande måste ske exakt lika och just precis under barnets första 1,5 år, redovisas inte alls. På direkt fråga om han har något forskningsstöd för att 50/50-jämställdhet är bra för barnen, svarar Lars H Gustafsson bara: ”Jag tror att – forskning i all ära – men här måste man också våga gå på lite andra erfarenheter som man kan ha”. Sen kommer ännu mera “jag tror…”.

Detta kan inte tolkas som annat än att han inte har något forskningsstöd. Däremot finns det forskning som talar emot sådan statlig styrning av föräldrars tid med barnen. För en trygg anknytning, som han talar om, behöver barnet närhet till en eller ett par anknytningspersoner i cirka tre år (Broberg m fl 2006).

Barnläkarens brist på kunskap om modern forskning om barns behov blir än mer tydlig i hans svar på utredaren Lars Arrhenius fråga: ”När är det lämpligt att lämna barn till förskolan?”

Det här svaret bekräftar att han inte alls har koll. 1,5 år är en mycket vansklig tidpunkt, dels med hänsyn till den redan nämnda anknytningsforskningen men också hjärnforskningen (neurobiologi). Den visar att utvecklingen av barnets förmåga att hantera sina känslor hämmas av en otrygg anknytning och att utvecklingsprocessen når sin kritiska tillväxtperiod när barnet är 9-18 månader (Schore 2003).

Däremot hänvisar Lars H Gustafsson gärna till ”ny forskning som tyder på att det är de äktenskap som håller bäst om man har ett jämställt förhållande och hjälps åt”. Han nämner dock inte att studien ifråga (Esping-Andersen 2016) inte har studerat 50/50-uttag i föräldrapenningen, utan bara hur mycket tid föräldrar ägnar åt hem och barn 0-6 år. Inte heller säger han något om att studien konstaterat att den inte kan belägga att jämställdhet är en orsak till minskat antal skilsmässor, utan bara att det finns ett samband – liksom med kvinnors högre utbildning och senare barnafödande. Men framförallt: om barnläkaren nu tycker att forskning om föräldrar är viktigare än om barn, så borde han även ta upp studierna som visar att jämställda föräldrar har en högre sjukrisk (Försäkringskassan 2015) samt att svenska föräldrar är mest tidspressade i Norden och att barn till tidspressade föräldrar har fördubblad risk för psykisk ohälsa (Gunnarsdottir 2014).

Men barnläkaren leker hellre social ingenjör tillsammans med regeringens utredare:

”Smidigt sätt” är alltså lika med statens sätt!? Barnläkaren ger sken av att vara för valfrihet men bara på premissen att alla ska göra samma ”val”. För att mildra tvångsintrycket föreslår han att föräldrapenningen delas i tre lika delar i stället för 50/50. Och att systemet kompletteras med ”möjlighet att ibland kunna göra ett undantag när det finns speciella skäl. Och då kanske man ska ett intyg på [det] från sin BVC eller något sådant någonstans.”

Återigen bekräftas att han inte har koll på forskning om barns behov och hur många ”speciella skäl” som kan finnas. Till exempel är 15-20 procent av alla barn högkänsliga och extra sårbara för störningar i anknytningsprocessen (Aron 2002). Ska alla de ansöka om undantag? Lägg därtill andra individuella olikheter och behov hos barn, men också hos föräldrar och i familjens livssituation. Undantagen skulle kräva en enorm administration, som kanske de mest utsatta inte ens orkar ta sig igenom för att få. För att inte tala om vad denna administration skulle kosta.

Lars H Gustafssons tro på att ett sådant system skulle kunna göra att kvoteringen sker på ett “måttfullt och klokt och bra sätt” är därför helt orealistisk. Dessutom innebär 33/33/33 likväl som 50/50 en tvångsdelning som per definition är en så kallad ”radikal kvotering”, till skillnad från ”måttfull kvotering”:

En ”måttfull kvotering” skulle i fallet med föräldrapenningen alltså ta hänsyn till att föräldrar är olika och därmed resultera i ingen kvotering.

När Lars H Gustafsson avslutningsvis tillfrågas om han har något ytterligare råd till utredningen, håller han ett brandtal för jämställdhetspolitiken som drivits genom familjepolitiken:

Det är mycket märkligt att höra en barnläkare måla upp utvecklingen så rosenrött, när han om någon borde vara medveten om den parallellt ökande psykiska ohälsan bland barn och unga, samt forskningen om förebyggande faktorer i den tidiga omsorgen. Dessutom visar ohälsostatistiken att småbarnsmammor har drabbats hårt av den här politiken, liksom allt fler pappor som försöker dela 50/50.

Förklaringen till Lars H Gustafssons märkliga verklighetsbeskrivning kanske står att finna i en undanskymd mening i intervjun: ”det här var ju ett argument som vi ofta körde med från början när föräldraförsäkringen introducerades, att det är bra för samhället att ha ett jämställt uttag.” Men oavsett om han själv stod på barrikaderna på 1970-talet så är det ingen ursäkt för hans ideologiska slagsida i intervjun. Varför kan vi inte någon gång få höra en barnläkare som utgår från barnens behov i stället för politikernas? Länge var det forskningsförnekaren Sven Bremberg som var regeringens ”barnexpert”. Har Lars H Gustafsson fått ta över hans roll nu?

Susanne Nyman Furugård

* Det finns andra tolkningar av jämställdhet, t ex den traditionellt liberala tolkningen som går ut på att ge människor lika möjligheter att själva få välja hur de vill göra.

Utredningens slutresultat ska redovisas senast den 1 oktober. Vill du stoppa de planerade inskränkningarna i föräldraförsäkringen och i stället öka föräldrars möjligheter att ge sina barn den tid de behöver? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!

 

 

 

Det här inlägget postades i 2017. Bokmärk permalänken.