Så blev London School of Economics och University of Oxford slagträn i förskoledebatten

I förra veckan spreds nyheten i sociala media att barn utvecklas snabbare och bättre om de går i förskola och deras mammor arbetar, enligt en ny brittisk studie från London School of Economics och University of Oxford. Men det påståendet stämmer inte med studien, visar min granskning av den och intervju med en av författarna.

Tidningen The Times publicerade den 16 november en artikel med rubriken ”Children develop faster when their mothers go out to work”. Artikeln inleds med: ”The children of working mothers develop better than those raised by stay-at-home parents, a study suggests.” Även andra tidningar publicerade liknande artiklar med samma vinkel (t ex The Telegraph och The Daily Mail). Artiklarna fick snabbt spridning via sociala media – även i Sverige – med positiva tillrop från människor vars övertygelse stämde med mediavinkeln. Dessvärre stämmer den inte med studien.

Studien ”The development and happiness of very young children” har gjorts av Paul Anand, professor i ekonomi och verksam vid London School of Economics, The Open University och Columbia University, samt Laurence Roope, filosofie doktor i ekonomi och verksam vid The University of Oxford. Deras syfte med studien var att ge ett ekonomiskt perspektiv på barns utveckling och välmående, vilket sällan förekommer.

Jag välkomnar verkligen deras initiativ och kan bara instämma i att en sådan ingång saknas i debatten om barnomsorg, inte minst i Sverige. Det är väldigt märkligt att det inte görs någon sådan utvärdering från politiskt håll med tanke på att vi årligen lägger cirka 70 miljarder kronor av våra skattepengar på förskolan, att jämföra med exempelvis de cirka 50 miljarder kronor som går till försvaret. Det är precis därför som jag har gjort rapporten Familjepolitikens ekonomi, som är en samhällsekonomisk värdering av den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekter på barn och unga samt föräldrar. Min slutsats i rapporten är att detta är en enorm förlustaffär och att vi skulle kunna få bättre avkastning (= fler barn får sina omsorgsbehov tillgodosedda) för samma eller mindre investeringar, om föräldrar fick större valfrihet att själva välja den barnomsorg som passar deras barns behov. Det vore möjligt om alternativ som exempelvis hemmaomsorg och familjedaghem (pedagogisk omsorg) fick samma subventioner som förskolan, cirka 10 000 kronor per månad och barn.

Utifrån det här blev jag naturligtvis nyfiken på hur de välrenommerade ekonomiprofessorerna hade kommit fram till att förskolebarn utvecklas ”snabbare” och ”bättre” än hemmabarn.

Men när jag läste studien fann jag inte ens detta bland deras slutsatser! Dessutom väcktes många andra frågor om hur studien gått till och vad man egentligen kan utläsa av den. Därför mejlade jag författarna och fick svar av Dr Laurence Roope. Han håller med mig om att medias vinkel inte ger rätt bild av vad de kommit fram till och skriver: ”Studien ger inget slutgiltigt svar på frågan om det är bättre att ha barnen i förskola än hemma.” Dessutom menar han att media har missat deras viktiga rön om betydelsen av föräldrars aktiviteter med barnen.

Roope 1Att man inte kan dra så tvärsäkra slutsatser som media gjort, blir än tydligare av svaren på mina övriga frågor. För det första har studien bara tittat på två aspekter av barns utveckling: tal och social förmåga. Inte trygg anknytning, självkänsla, empati och andra viktiga utvecklingsfaktorer, där föräldrarelationen är central.

Roope 2För det andra så har studien inte vägt in att 33-50 procent av alla barn är introverta och 15-20 procent högkänsliga, vilket gör att de inte har samma behov av social interaktion som andra barn. De barnen får sannolikt sämre resultat på bedömningen av social förmåga, eftersom tre av de fem kriterierna handlar om lek med andra barn (s2, s3 och s4):

Roope 3Om föräldrarna till dessa introverta och/eller högkänsliga barn är medvetna om detta medfödda personlighetsdrag och att de barnen behöver mindre stimulans utifrån, är det mycket möjligt att de i högre grad har valt hemmaomsorg i stället för förskola. I så fall kan det vara en förklaring till att hemmabarnen fått lägre resultat på social förmåga än förskolebarnen, vilket i tidningarna värderats som sämre. Det är en okunnig och felaktig värdering som jag menar ger anledning till att ifrågasätta om social förmåga är en bra jämförelsefaktor för att bedöma barns utveckling. Eller så bör man åtminstone ifrågasätta själva definitionen av social förmåga, som baseras på vad som är utmärkande för extroverta och icke-högkänsliga.

Dr Laurence Roope håller med mig om att introversion och högkänslighet sannolikt är viktiga faktorer som borde vara med i framtida studier. Han konstaterar också att studierna troligen kommer att visa att den ideala utvecklingsmiljön är olika för olika barn. En slutsats väl värd att understryka eftersom den bidrar till nyansering av en debatt som alltför länge har förenklats till att handla om förskola är bra eller dåligt. Debatten borde i stället utgå ifrån vad forskningen säger om barns omsorgsbehov. Eftersom de är delvis olika, kan svaret aldrig bli en och samma barnomsorgslösning för alla barn.

Roope 4Detta är för övrigt samma slutsats som forskaren Jay Belsky dragit av världens mest omfattande barnomsorgsstudie, NICHD, och som fått honom att uppmana lagstiftare att ge föräldrar möjlighet att välja själva genom likvärdiga ekonomiska subventioner av olika slags omsorg. Vilket också är vad namninsamlingen Power to Parents 2018 kräver.

Det här inlägget postades i 2016. Bokmärk permalänken.