Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har nyligen gjort illavarslande uttalanden i media om att föräldraförsäkringen kanske är för lång med tanke på det ojämställda uttaget av dagar mellan mammor och pappor. Med anledning av uttalandena frågade KD:s Emma Henriksson ministern vid riksdagens interpellationsdebatt den 21 april: ”Avser regeringen flytta makten över hur föräldraförsäkringen fördelas från föräldrarna till lagstiftaren?” Svaren hon fick var lika illavarslande.
Efter socialförsäkringsministerns svar råder det inte längre några tvivel om att det är precis därhän det barkar: regeringen vill öka styrningen av föräldrar ytterligare. Den är beredd att göra allt för att nå den saliggörande 50/50-fördelningen av föräldradagarna, inklusive att köra över både föräldrars vilja (majoriteten vill bestämma själva) och barns behov.
För Annika Strandhäll menar att ”föräldraförsäkringen är nyckeln till ett jämställt arbetsliv” och att ”vi måste få ett jämställt nyttjande av föräldraförsäkringen…//… annars drabbas kvinnor ekonomiskt”. Inget om att de och barnen drabbas hälsomässigt av denna vantolkning av jämställdhet: båda föräldrar jobbar lika mycket och tillbringar lika (lite) tid med barnen. Inga funderingar på om regeringen i stället skulle kunna vidta åtgärder för att kompensera den ekonomiska nackdelen av att tillbringa mer tid med sina barn. Det är ju trots allt politikerna som skapat mycket av den nackdelen, bland annat genom införandet av särbeskattning och ensidiga kraftiga subventioner till förskolan.
Inte heller verkar regeringen ha koll på forskning om psykisk ohälsa hos barn och föräldrar, trots att larmrapporterna står som spön i backen och de skenande notorna hamnar på Annika Strandhälls bord. Helt felaktigt påstår hon i riksdagsdebatten att ”kvinnors ohälsa ökar efter att de bildat familj”, fastän studier visar att könsskillnaderna i sjukfrånvaro börjar efter det att barnet har fyllt ett år (Angelov et al. 2011) och många mammor återgått till jobbet efter föräldraledigheten.
Med tanke på denna okunskap är det inte konstigt att Annika Strandhäll inte kunde svara på Emma Henrikssons följdfråga: ”Har statsrådet några belägg för att det är just flexibiliteten i föräldraförsäkringen – möjligheten att vara hemma lite längre med sina barn – som är orsaken till den ökande ohälsan? Eller skulle det kunna vara precis tvärtom, att det är den här stressen och pressen att känna att man inte har möjlighet att helt och fullt styra över sin vardag, utan att man är fast i ett ekorrhjul där man känner att man inte räcker till för sina barn?”
Annika Strandhälls besked att ”regeringen för närvarande inte förbereder förslag att inskränka längden på föräldraförsäkringen” är knappast lugnande, när hon i nästa andetag tillägger att hon inväntar slutbetänkandet från delegationen för jämställdhet i arbetslivet som ska redovisas i maj. Partikollegan Anna Hedborg, som lett utredningen, har nämligen redan luftat liknande tankegångar som Annika Strandhäll. I höstas sa Anna Hedborg att hon funderade på om staten bör göra det svårare för föräldrar att vara hemma med barn utan ersättning för att sträcka ut föräldraledigheten. En sådan inskränkning skulle drabba papporna extra mycket, påpekade Emma Henriksson igår, eftersom de ofta tar ut sin föräldraledighet senare. Tilläggas kan att det också skulle drabba barnen som får mindre tid med dem.
Vi bävar för fortsättningen…
Interpellationsdebatten kan ses i web-TV här.